ÅSIKT

Norén ska räddas från kritiker

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Lars Norén.
Foto: Foto: mats strand
Lars Norén.

När Noréns ”En dramatikers dagbok” till sist kom ut togs den emot som den lanserats. Som en sensation. Personangreppen, shoppingvanorna, skvallret i Noréns text blev det som lyste starkast. Det kom i kritiken att handla om för eller emot och ”En dramatikers dagbok” blev direkt en snackis.

Sedan april har debatten dock gått varvet runt, i tidskrifter och nya artiklar, och Litteraturvetenskapliga institutionen i Stockholm tar nu över stafettpinnen. ”Jag skriver om mig själv tills jag försvinner” är titeln på symposiet vars syfte är att återbörda Noréns dagbok till litteraturen. Den svarta tegelstenen, som vill komma bort från jaget, och skriver hundra gånger jag på varje sida, vad är det för litteratur och vad vill den? Utan att förglömma de kritiker som faktiskt skrev, och hyllade, boken som litterär text, verkar det nu gälla att rädda Norén från de dumma kritikerna.

Talarna skiftar från reflexmässigt knäfall för Författaren ( Mara Lee) till mer ingående reflektioner kring sorteringens och omtagningarnas betydelse ( Jesper Olsson). Nestorn Mikael van Reis förankrar sitt encyklopediska kunnande i Noréns existentiella klyvnad mellan intimt och offentligt, barnet och dikten. Hur befriar vi våra hjärtan från fascism är en verkligt brännande fråga när Ulf Olsson läser dagboken mot kristendomens, stoicismens och vårt behov att bekänna efter Foucault. Sista ordet är knappast sagt, får inte vara sagt, för ”En dramatikers dagbok” hör varken hemma i sensationen eller i det mycket förstående, utan i friktionen däremellan.

Barbro Westling