ÅSIKT

Skönheten & odjuren

Ira Mallik om deckarnas ospännande könsschabloner

1 av 2
Izabella Scorupco som Åsa Larssons kammaråklagare Rebecka Martinsson – en av alla rekorderliga ”Syster Duktig”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det ska vara en kvinna denna höst. Bland elva av höstens svenska deckare har nio stycken kvinnor som brottsuppklarare. Även manliga författare väljer en kvinna som hjälte så här 2008, vilket ändå måste betecknas som anmärkningsvärt i fiktionens annars oändliga ocean av manliga protagonister. Det ligger nära till hands att hävda att detta könsskifte inte kommer en dag för sent. Äntligen slipper vi kvinnliga läsare identifiera oss med idel manliga hjältar och kvinnliga våp. Någonting i grunden har förändrats när Sherlock blivit She-lock.

Låt mig humma lite återhållsamt. För skakas verkligen de patriarkala grundvalarna i spänningsromanen? Och vilka är dessa rättvisans kvinnliga förkämpar?

Helena Tursten.
Helena Tursten.

Helene Turstens kriminalinspektör Irene Huss osynliggörs av kvinnliga chefen som favoriserar män. Johan Theorins Tilda Davidsson och Niklas Ekdals Johanna Tott har det urjobbigt med gubbiga kollegor som är nedlåtande. Privat kämpar de också på – den ena som älskarinna åt högre uppsatt polis, den andra med jämställdhetsdilemman i hemmet.

Åsa Larsson.
Åsa Larsson.

Åsa Larssons kammaråklagare Rebecka Martinsson och polisinspektör Anna-Maria Mella brottas med relationen till män. Kan en kvinna välja en god man som är så sönderbränd att öronen fattas framför en inte fullt så god men mer attraktiv man? Vad göra med en moltigande långsint gubbkollega? Katarina Wennstams journalist Maria Allendes kille är sugen på andra tjejer för hon har blivit så trist sen de fick barn. Kjell Erikssons Ann Lindell är så desperat ensam att hon är överlycklig för en (hor)karl. Och Mikael Bergstrands tuffa journalist Leyla Abdullah kämpar med hedersproblematik på hemmafronten.

Åke Edwardson.
Åke Edwardson.

Det är bara Åke Edwardson och Håkan Nesser som hänger i med manliga kriminalinspektörer. Men som av en händelse är det Edwardsons sista bok om Erik Winter. Och Nessers Barbarotti har foten i gips och skrivbordstjänst med order att koncentrera sig på klotterbrott. Det är de kvinnliga kollegorna som är up-and-coming nu när åldermännen sjunger på sista versen.

Vad hände? Har en termins genusvetenskap blivit obligatorisk för deckarförfattare, eller? Visst, jag förstår. Det här ska spegla och problematisera den moderna kvinnans situation i dagens samhälle, men resultatet blir tyvärr en plockorgie i ett smörgåsbord av medialt orienterad ” kvinnoproblematik”.

Liza Marklund.
Liza Marklund.

Det är inte utan att Annika Bengtzon livar upp i deckarhöstens dystra patriarkala träsk – hon är ju själv ett riktigt svin numera. Liza Marklunds journalistdiva sätter unga prettofotografer och nyhetschefer på plats, hyvlar av chefredaktören och är självgod på ett nästan guillouskt manér. En udda fågel bland alla dess rekorderliga Syster Duktig, men även hon har det besvärligt med karlar, barn och sex.

För också en kapabel kvinna är och förblir först och främst sitt kön när den svenska deckaren gör könsuppror. Först efter detta ”kvinna” är hon individ, människa, mordutredare eller kollega. Att gå bortom kön är inte möjligt.

Det blir än mer uppenbart när man betraktar den andra kvinnogestalten i deckaren – offret. Hon är visserligen sprungen ur en utsatt miljö, men alla tillfällen tas att påpeka att hon också är var och en av kvinnligt kön född.

Men även om ”kvinnan” är en ganska kantig schablon är det en baggis i jämförelse med ”mannen”. Mannen är ett monster. Hans främsta roll är gärningsmannens. Mannen groomar unga flickor på internet, tafsar på fotbollsflickor, tvingar sig på grannpojken, plågar och misshandlar frun, vill rädda världen men köper horor i stället.

Håkan Nesser.
Håkan Nesser.

Åsa Larsson, Kjell Eriksson, Håkan Nesser och Johan Theorin befolkar sina universum med tickande bomber till underklasspsykopater. Maktpsykopaten gömmer sig i medelklassen: han hatar kvinnor och dväljs hos Katarina Wennstam, Liza Marklund och Karin Alfredsson. Håkan Nessers Herr Roos är i sin tur den manliga oförmågan att kommunicera personifierad. Gemensamt för alla dessa män är dock att deras mänskliga och sociala misslyckandet är så stort att våld är det enda som återstår. Tänk snabbversionen av Susan Faludis Ställd–teori om maktlösa män. Överklassmannens våld handlar hos Ekdal och Edwardson om att återställa de hierarkier som rubbats.

Intressant är också att när män faller offer för våldet är de aldrig oskyldiga som kvinnorna och barnen, utan förefaller istället ha förtjänat döden som straff för sin girighet, sitt förkrympta själsliv, sin snasksnuskighet. Kanske 2000-talets svar på sjuttiotalets amerikanska skräckfilmer där de sexsugna ungdomarna alltid var dömda till undergång.

Det är självklart en högst verklig och skrämmande sanning att det är män som begår våldsbrott. Och även om män också är de som i störst utsträckning faller offer för våldsbrott utsätts tusentals kvinnor för våld från manliga förövare. Så varför inte tycka att det är bra att denna deckartrend lyfter på locket? I stället kommer jag på mig själv att undrar varför det bara är när Roks ordförande säger ”Män är djur” som hela Sverige upprörs?

När jag var yngre brukade en vanlig kommentar efter biobesöket lyda: ”Filmen var ju ganska spännande – om man bortser från hur alla kvinnor och män framställdes”. Vad det gäller den svenska deckaren skulle man kunna säga precis tvärtom: ”Allt framställdes helt könspolitiskt korrekt – men det var inget direkt spännande med det”.

Ett viktigt budskap borgar helt enkelt inte för en god eller välberättad historia. Alla dessa vidöppna dörrar som sparkas in med enorma åthävor kommer till slut farande tillbaka med en rekyl av obehag. Efter 50 sidor kommer utredarna på att ... tada! ... det finns ju män som groomar flickor på nätet! Och män som tror att kvinnan vill bli utnyttjad och slagen! Det är inga nya rön eller insikter som saluförs utan kvinnohatsbiffen dunkas bara blodig i bordet gång på gång. Kolla här så äckligt!

Visst, det är deckare och inte doktorsavhandlingar vi har att göra med här. Och det är kanske precis det som är problemet med det här könspolitiska engagemanget som den svenska deckaren fått på hjärnan – det blir inget mer än en schablonartad ytpolish. Någon shoot-out med det patriarkala samhället inträffar aldrig. Det stannar vid en förtjusning i att tala med rättrådig röst.

Den svenska traditionen av Sjöwall-Wahlöösk samhällskritik som spänner som en båge till Stieg Larsson hotar att kväva en genre som kräver ett visst mått av spänning, överraskningsmoment och snillrikt konstruerade intriger. Som inte minst bör toppas med en upplösning och inte en ljummen fis. Tyvärr lyckas inte ens de bästa i mitt urval uppfylla deckarens krav fullt ut.

Håkan Nessers Berättelsen om Herr Roos är en stundtals lysande roman om en man utan mening, men efter ett par hundra sidor blir den en inte fullt lika spännande deckare. Jag hade gärna följt Herr Roos till punkten där det är den gode mannen som utgör det största hotet mot kvinnan, utan att avbrytas av en kommissarie Barbarotti.

Johan Theorin.
Johan Theorin.

Liza Marklund har ett driv framåt som få kan mäta sig med. Det blir page turning mitt i natten, men intrigen slår över i High Chaparall. Johan Theorin skapar en lockande övernaturlig stämning på Öland i Nattfåk , men precis som hos den så eleganta scenmästaren Åke Edwardson, håller inte upplösningen för allt som utlovats.

Åsa Larsson lyckas dock i Till dess din vrede upphör sammansmälta genrens komponenter till höstens bästa deckare. Språket gnistrar i kapp med Norrlands vita snö. Intrigen och drivet samsas med genomförda karaktärer. När hennes kriminalinspektör Mella i en kort scen står ensam och maktlös, lyckas hon också gestalta det hot om det lurande manliga våldet som så många velat skriva oss på nosen.

Katarina Wennstam.
Katarina Wennstam.

Journalisterna Katarina Wennstam och Karin Alfredsson sticker inte under stol med att deras deckare främst är en arena för samhällsdebatt. Wennstams Dödergök är mycket bättre än hennes debutdeckare. En vändning i berättelsen både lyfter och fördjupar historien om den hustrumisshandlande polisen. Den parallella hedersmordshistorien och medelklassparets kriser däremot lunkar in i den förväntade fållan.

Att förlagen ser deckarna som sina kassakor vet alla vid det här laget. Även en ganska medioker deckare kan med rätt marknadsföring sälja bra. Däri ligger också en del av hotet mot själva genren. Man skulle kunna tro att en populär och dessutom lukrativ genre skulle omhuldas med en viss respekt, men McMord säljer hellre snabbproducerat dött kött så länge någon vill köpa.

FAKTA

Böcker i texten:

? Karin Alfredsson

Kvinnorna på 10:e våningen

(Damm förlag)

? Mikael Bergstrand

Låt barnen komma till mig

(Forum)

? Niklas Ekdal

I döden dina män

(Forum)

? Åke Edwardson

Den sista vintern

(Norstedts)

? Kjell Eriksson

Svarta lögner, rött blod

(Ordfront)

? Åsa Larsson

Till dess din vrede upphör

(Albert Bonniers förlag)

? Liza Marklund

En plats i solen

(Piratförlaget)

? Håkan Nesser

Berättelse om Herr Roos

(Albert Bonniers förlag)

? Johan Theorin

Nattfåk

(Wahlström

& Widstrand)

? Helene Tursten

Det lömska nätet

(Piratförlaget)

? Katarina Wennstam

Dödergök

(Albert Bonniers förlag)

Ira Mallik