ÅSIKT

Nynazister vann i Salem - med polisens hjälp

Åsa Linderborg:

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Salem för ett par veckor förhindrade polisen såväl demonstranter som journalister att ta sig till en grundlagsskyddad antirasistisk demonstration. Efter påtryckningar från nynazisterna omöjliggjorde polisen även för journalister att bevaka den högerextremistiska marschen samma dag (lyssna på ”Medierna”, www.sr.se). Så kunde nynazisterna – som polisen misstänker för två mordbränder i Högdalen – med just polisens hjälp vinna en propagandaseger som blev en värvningskampanj. Pr-mässigt är de långt smartare än dem inom delar av den autonoma vänster som nu härjar på Rosengård till stor skada.

Yttrandefriheten är en ömtålig sak och det är därför allvarligt att Dilsa Demirbag-Sten bagatelliserar Salem och ljuger om vad Ali Esbati och jag har skrivit. Jag vägrar återge hennes skamlösa påståenden, läsaren får gå till läggen för egen jämförelse (Aftonbladet 14 och 19 dec, Expressen 16 och 20 dec), jag konstaterar bara bland mycket annat att jag aldrig sagt att Sverige är en polisstat – men dock att polisen även i ett rättsamhälle begår övergrepp. Det är när vi inte reagerar på dessa som polisstaten kan bli ett faktum.

Sedan en tid är demokratin utsatt för systematiska övergrepp från både polis, politiker och arbetsgivare. Till och med klasskamp inom ramen för arbetslagstiftningen stämplas som ”extremism”. Fackföreningsledare avskedas, i Malmö går polisen lös med pepparsprej mot strejkvakter och nyligen dömdes 26 syndikalister för störande av allmän ordning efter en korrekt hanterad blockad. Malmö, Salem och Vaxholm hänger ihop. Borgarna vet att Salemdemonstrationen – som med några undantag samlade antirasister som fredligt ville manifestera idén om alla människors lika värde – bara är en smekning av de konflikter en kapitalism i kris kan föda. Det är därför regeringen nu ”ska ta i med krafttag mot all extremism” och gläds med Laval-domen som sätter kniven i den svenska strejkrätten.

När ”liberalen” Dilsa Demirbag-Sten beskriver konflikten i Salem som en kamp mellan två lika goda kålsupare poserar hon från en upphöjd position, omedveten om att hon står stadigt med fötterna i dyngan. På den ena sidan finns en rörelse som önskar ett Sverige utan invandrare, homosexuella, jämställda kvinnor och fackliga aktivister – och som inte ens drar sig för att döda för sin sak. På den andra sidan en rörelse som kämpar för demokrati och människovärde – och även om några tillgriper oförsvarliga metoder kan de omöjligen likställas med nynazisternas.

Om högerkrafternas angrepp på demokratin ska slås tillbaka måste alla humanister och demokrater samverka. I detta arbete kan vi räkna bort Dilsa Demirbag-Sten.

Åsa Linderborg