ÅSIKT

Sex, relationer och Selma

Claes Wahlin om SVT:s juldrama: En projektion av vår tids intressen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Helena Bergström som den äldre Selma Lagerlöf i tv-dramat ”Selma”, I bakgrunden Ingela Olsson och Alexandra Rapaport som de trogna följeslagerskorna Valborg Olander och Sophie Elkan. Foto : OLA KJELBYE
Helena Bergström som den äldre Selma Lagerlöf i tv-dramat ”Selma”, I bakgrunden Ingela Olsson och Alexandra Rapaport som de trogna följeslagerskorna Valborg Olander och Sophie Elkan. Foto : OLA KJELBYE

En smula grovt kan man ofta dela upp skådespelare mellan de som tar på sig en rock och de som förvandlar sig. Förvandlarna är ibland så skickliga att de knappt är att känna igen: Gunilla Röör, Anita Björk eller Nadja Weiss kan lura ögat en bra stund innan man upptäcker vem som står för metamorfosen.

De som hänger rollen över sig som en rock är lätta att känna igen. Rocken kan ha perfekt passform, gestaltningen vara utsökt, men man misstar sig aldrig på vem det är som spelar. Ingen av de båda slagen, den med rock respektive den som förvandlar sig, är bättre eller sämre än den andra. Det handlar bara om olika slag.

Helena Bergström är en skicklig rockpåtagare. Med stor närvaro och ett slags omedelbarhet glider hon in i sina rollfigurers kläder som vore de de enda möjliga. I julens dramasatsning (som de allt färre dramaproduktionerna från SVT varje gång kallas) är det Selma Lagerlöfs garderob som skräddarsytts för Bergström. I två timslånga avsnitt under varsitt dygn – 1895 på Sicilien, 1909 i Stockholm (Nobelprisdagen) – framträder hon som den nyblivna författarinnan respektive den hyllade och etablerade.

Bergströms Selma lever i ansiktet. Replikerna skuggas av tankar och känslor som vi inte alltid riktigt kan utröna, det kan vara en kort tvekan, en kall blick (eller avsmalnande ögon) som följs av några varma ord, eller en behärskad förvirring i ansiktsuttrycket som nästan aldrig tillåts besudla replikerna: allt skapar ett mänskligt djup. Att hennes tankar och känslor aldrig sägs klart ut, utan lämnas till åskådarens fantasi, ger utrymme för det fördolda, det som skiljer varje individ från alla andra.

Och nej, Bergström gråter inte här, ögonen kan vattnas för att genast liksom frysa till is, en scen kan ha alla förutsättningar för tårflöde, men hejdas i tid. Först i slutet ser vi en (1) tår som trillar över kinden, filmad snett bakifrån, som av en olyckhändelse. Hudlösheten finns där ändå, Lagerlöf som en stark, självmedveten kvinna, men samtidigt som ett slags lackmuspapper som reagerar på minsta förändring i sin närhet.

Det är över lag mycket goda skådespelarinsatser under dessa två timmar. Alexandra Rapaport som Sophie Elkan, konkurrenten till Ingela OlssonsValborg Olander, eller Göran Stangertz märgfyllda Strindberg, som endast får en (men minnesvärd) scen. Rollbesätta kan man ännu på SVT Drama, men vad är det egentligen för en historia som här berättas? Får vi reda på att Elkan också var författare? Nej. Eller att Olander skrev böcker i språklära och var politiskt aktiv? Nej. Det är knappt att Selma Lagerlöf själv verkar skriva särskilt mycket, enstaka gånger raspar gåspennan mot papperet.

I stället handlar allt om sex, relationer och ett försök till feminism. Alla män är här våldsamma, har svårt att uttrycka sig och är fullkomligt obekymrade om kärlek och relationer. När Axel (Magnus Roosman) får sitt värsta utbrott på en piazza i Italien går till och med åskan, oklart om som straff eller sanktion från ovan.

Att triangeldramat mellan de tre kvinnorna varade länge vet vi från sena tiders brevutgivning, att Selma Lagerlöf levde i ett samhälle styrt av män vet väl varje skolbarn och Lagerlöfs sexuella läggning upprör väl i dag bara gravväktarna i Värmland. Men om man nu vill skildra ett kvinnligt författarliv är det väl en smula märkligt att detta ska reduceras till det som inte minst under Lagerlöfs tid betraktades som typiskt kvinnligt: relationer och dess problem. Det är förvisso skönt att Selma inte är instängd i köket, men är verkligen sängkammaren det enda alternativa rummet? Vad SVT bjuder på i jul är en vackert filmad och elegant spelad projektion av vår tids intressen maskerade kring en känd författarinna runt förra sekelskiftet. Ingenting annat.

Fotnot: Selma sänds i SVT1 i?morgon och 27 december klockan 21.00.

Claes Wahlin