Det är i mig som dikten får kropp

Gunnar Ekelöf tycks livet igenom, men kanske i synnerhet under den senare delen av det, ha haft ett särskilt förhållande till skuggor. Ingrid Ekelöf, hans hustru, berättar till exempel i En självbiografi (1971) om hans första besök i Pompeji, att han "trött av vin" satte sig på trappen till första bästa hus. Där blev han sittande och ur hettans och berusningens dåsighet berättade han sedan om vad han ensam kunde se: handeln i öppna bodar på gatan, de som passerade, vad som försiggick i husen - allting som vore staden inte en ruinstad, utan fullkomligt och självklart tillgänglig och levande.

Förhållandet mellan tingvärlden och skuggvärlden, mellan verklighet, vision och materialitet, som i så hög grad förefaller har upptagit konstnären Gunnar Ekelöf, har en motsvarighet i förhållandet mellan text, tomrum och röst i hans diktning. I sin berömda dikt Poetik som inleder samlingen Opus incertum (1959) deklarerar han, som bekant, att det är till tystnaden vi skall lyssna, liksom att det är tomrummen mellan snarare än texten på raderna vi skall läsa. Detta förbryllande påstående måste förstås mot bakgrund av Ekelöfs ständiga kamp med dikotomier och dualismer. Och visst är det möjligt att läsa tomrummen mellan raderna i hans dikt som en sorts läsaktens egen skrift, den skrift som ögat skriver i det outsagda. (Om detta har jag en gång publicerat en essä i Aftonbladets nu sorgligt avsomnade kulturtidning.)

Men att lyssna till tystnaden i dikten - vad betyder det? I detta påstående vilar en implicit definition. Dikten, säger den, är inte bara tecken tryckta på papper. Den är också ljud, röst. Och icke-röst, tystnad.

Det spöklika med skriftspråket som sådant är att det saknar kropp. I skriftens tidiga historia upplevdes denna kropplöshet som något motbjudande och obscent. Att ta skriften i sin mun upplevdes som att bli besatt eller - med en vanlig grekisk metafor - "påsatt" av någon annan. I någon mening kvarstår, tror jag, denna ambivalens inför att läsa högt än i dag. När vi läser högt ikläder vi oss en annans röst. Vår egen stämma klingar av något främmande. Blir vi inte rent av en annan?

När man läser en roman eller ett skådespel är väl denna omständighet inte så besvärande, eftersom man då vanligen lånar sin röst åt en roll. Men när vi läser en dikt? Dikter måste ju i de allra flesta fall läsas högt. Först medierade genom en röst blir de fullt levande (omvänt måste de nästan alltid också läsas som text för att komma till sin rätt). Det gäller i särskilt hög grad en poet som Gunnar Ekelöf eftersom det man brukar kalla "musikaliska element" är så bärande i hans diktning. I hans poetiska texter vilar liksom en ljudvärld, tålmodigt väntande på en röst, ungefär som fästingar väntar på en passerande kropp i albuskar om somrarna, eller strandvasken på ensamma vandrare under fullmånen i sägnerna. Eller, ja - som en skugga väntar på sin människa, och självklart följer henne närhelst hon träder ut i ljuset.

Denna ljudvärld, med dess särskilda kännetecken, kallar vi "Gunnar Ekelöfs röst" fastän den rätteligen är hans diktnings. Men jag föreställer mig likväl att fler än jag njuter av att klä sin egen stämma i den Ekelöfska diktens när vi läser den högt, njuter den taktila och erotiska njutningen i att bli kropp för diktens röst.

Kanske är det därför det känns nästan stötande att lyssna till de tre cd-skivor med radioinspelningar av Gunnar Ekelöf som hans litterära sällskap nu ger ut. Det är förvisso ett mäktigt och spännande material bestående av omväxlande intervjuer och diktinläsningar från 1937-66. Men det finns något spöklikt och förfrämligande i föreställningen. Det är som att bevittna ett slags skuggbalett, en pompejisk spökvärld som slår ut ur de bekanta dikterna. Man fastnar vid betoningar och röstens gestik, hur den framställer, inte dikterna men - poeten. Det nasalt högdragna. De svagt franskklingande r:en långt bak i gommen. Stämmans djup och tryck i ungdomen som planar ut men breddas i klangen med ålder. Och den ständigt närvarande tröttheten, som steg rösten just upp ur sängen och längtade genast tillbaka dit.

Man tror helt enkelt att man synar människan. Men en skugga är ingen sanning, knappt ens en biografi. Hör här om skuggan:

"Skuggan på muren av väv

alltid din granne

din grannes bekymmer över sig själv

sina hängbröst, sitt överåriga kön

Skuggan på bilden, en till

du själv, som ensam

som ung

- Vid dörren av gästhuset

står någon som höjer och sänker sin lampa

Jag ser min skugga

förkortas, förlängas

eller bli sönderbruten av trädens grenverk."

Så stänger man av cd-spelaren och texten framför en ligger åter ruinlikt stilla, men inte otillgänglig. Försiktigt prövar man att ta den i sin mun, först ängsligt, sen allt mer hängivet. Och genast vaknar en sorlande skuggvärld på nytt, en helt annan, och tycker man plötslig, långt mer levande och sann värld än den som tystnade i högtalarna nyss. Ja, kanske stiger det, som Gunnar Ekelöf antyder i dikten Poetik, faktiskt en röst också ur diktens tystnad. En röst som kommer din egen till mötes, när du tar dikten i din mun, som då en kärlekstörstande söker och sedan blir till som älskare först i själva mötet med sin älskades gestalt.

"O, du min Älskade

Du som har en enda röst

och inte många

Jag går här fortfarande i grändernas larm

Söker min röst bland utroparna

som säljer vad som helst

låter dem köpa av mig vad som helst

Men bortom larmet

hör jag som från ett avlägset berg

din röst som kallar

och i vars famn jag skulle ha velat dö

En sång om mitt Öde, eftersom du blev borta

En evig vaggvisa blev du för mig."