ÅSIKT

Tolvslag för livet

Jenny Tunedal om filosoferna - och döden som en olyckshändelse

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Filosofen Simone de Beauvoir (1908–1986) skrev ”för varje människa är döden en olyckshändelse”.
Filosofen Simone de Beauvoir (1908–1986) skrev ”för varje människa är döden en olyckshändelse”.

”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten

mot rymdens norrskenssky och markens snö;

det gamla året lägger sig att dö...

Ring själaringning över land och vatten!”

Det är helt rimligt att få dödsångest kring nyår. Till och med på Skansen talas det om döende och själaringning, under de där sista, skälvande minuterna innan förtvivlan exploderar i tusen färger över natthimlen i hela landet. Vi leker att vi firar det nya året som ska börja, men egentligen handlar det kanske mest om att med bubbel och larm döva skräcken inför tidens gång. För den slår ju ihjäl oss, långsamt. Hur lyckligt lottade och friska vi än är minskar chansen att överleva för de flesta av oss lite varje dag. Vi är alla döende, som Marilyn Monroe så klarsynt sa i De missanpassade, filmen som kom att bli både hennes och motspelaren Clark Gables sista.

Tidigare under detta borttynande år utkom The book of dead philosophers (Granta) – en sorts ”Dödsmedvetande för dummies”. Brittiske Simon Critchley går igenom hela 190 filosofer, framför allt ur västerländsk kanon, och berättar anekdotiskt både om vad de tänkt om livets slut och hur de själva gått hädan. Utgångspunkten är att vi i dag i västvärlden lider av en dödsskräck och förnekelse som skadar oss, och bland annat orsakar shopping, plastikkirurgi och allehanda former av materialism och eskapism. ”Förnekandet av döden är självhat”, skriver Critchley rentav.

Boken börjar i Ciceros ord: ”att filosofera är att lära sig att dö”. Critchley själv filosoferar dock inte mycket – han jumpar lättfotat från filosof till filosof och aktar sig noga för att komma nära de kolsvarta avgrundsdjupen mellan dem. Det är som om avståndet mellan att tänka på döden och att – stoiskt, sokratiskt, eller Montaigneskt – accceptera den, ska minimeras med högt tempo och kvickhet.

Resultatet blir en bok som mer än den tänker över döden utgör en katalog över olika sätt att dö: Barthes blir påkörd av en skåpbil, någon kastar sig ut genom ett fönster, Herakleitos dränks i kodynga, någon tömmer giftbägaren, någon svälter sig, någon avrättas, och många, många dör i sjukdomar.

Effekten är märklig – jag lär mig varken att filosofera eller dö, men påminns om och om igen om att döden dödar alla. Jag visste redan det. Min fråga gäller hur man lever med denna vetskap.

Simone de Beauvoir finns med i de döda filosofernas bok, men inte det sannaste hon skrivit om döden: ”Det finns ingen naturlig död: ingenting som händer en människa är någonsin naturligt, eftersom hennes närvaro sätter hela världen ifråga. Alla människor är dödliga, men för varje människa är döden en olyckshändelse och – även om den är väntad och motsedd med resignation – ett otillbörligt våld.”

Kanske har Critchley missat dessa rader, kanske passar de helt enkelt inte in. Hursomhelst håller jag med henne: döden är en våldsam olyckshändelse. Den är oacceptabel och jag tror inte att den lär oss någonting. Dödsmedvetandet är det som gör oss till ett slags snåla, skraja jägare och samlare av pengar, uppmärksamhet eller vad det nu kan vara.

Min utopi är att leva som om döden inte fanns. Då skulle vi kanske på allvar kunna tänka på och känna med andra människor i stället för bara oss själva (eller våra barn – att föräldrar utvidgar sin dödsrädsla till att även omfatta förlängningar av dem själva är bara en nyansskillnad). Men det är omöjligt.

Samtidigt, och trots allt, är det faktiskt inte bara våra egna dödar som förstör våra liv.

I höst utkom Jaques Roubauds Någonting svart (Ramus), i bländande översättning av Ulf Karl Olov Nilsson och Jonas (J) Magnusson. Roubaud skriver i sorgen efter att hans fru avlidit. Här är döden så som den i praktiken drabbar oss i livet – som ensamhet, som oåterkallelig frånvaro och absolut närvaro av denna frånvaro – nedtecknad i rader vars språkliga precision skär rakt in i kroppen: ”Din död talar sant. din död kommer alltid att tala sant. det din död säger är sant eftersom den säger det. några har trott att döden talar sant eftersom döden är sann. andra att döden inte kunde tala sant eftersom sanningen inte har någonting med döden att göra. men i själva verket talar döden sanning så snart den talar.”

Jag tänker att Roubauds poesi kanske är ett sätt att praktisera det som Jacques Derrida kallade ”omöjligt sörjande”, det vill säga ett sörjande som varken försöker få den döda att återuppstå eller approprierar hennes död som en del av det egna jaget, utan i?stället låter henne leva vidare som ett slags spöke. En närvaro som hela tiden fortsätter att sudda ut gränsen mellan levande och döda.

I The politics of friendship skriver samme Derrida om hur vänskap alltid inkluderar möjligheten att en vän kommer att dö före den andre. Att en vänskap alltid, redan från början, struktureras kring möjligheten att en av de två kanske kommer att se den andra dö och därför, överlevande, lämnas kvar för att begrava, minnas och sörja. En fruktansvärd, kristallklar, insikt.

Och som soundtrack till tolvslaget rekommenderar jag en smäktande popsång med kyrkklockor. Flaming Lips sjunger så vackert i stämmor:

”Do you realize,

that happiness makes you cry?

Do you realize,

that everyone you know someday will die?”

Jenny Tunedal