ÅSIKT

Livet i rutor

Vad har seriehunden Rocky gemensamt med flatorna i Dykes to Watch Out for? Mer än man kanske tror. Ulrika Stahre har läst två maffiga jubileumsutgåvor.

1 av 4
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Martin Kellermans Rocky vandrade in i offentligheten för tio år sedan var han både väntad och förvånansvärt ny. Vi hade redan sett den manliga seriefiguren med mycket på hjärtat, med kaféet eller baren som favoritplats, omgiven av tjejer som är av typen obegripliga och killar att bonda med (alla tecknade som djur, också det en tradition att falla in i) – ja, från Robert Crumb till Charlie Christensens Arne Anka har de suttit och gafflat. Men det nya var att stripparna hade en tydlig karaktär av dagböcker, av lätt omgjorda ganska rimliga vardagssituationer. Huvudpersonen, en något sorgsen hund, omgav sig med ungefär samma figurer hela tiden och till skillnad från till exempel Arne Anka finns det i Rocky inga tydliga dateringar. Rocky kommenterar visserligen sin samtid, men inom en liten radie och vi susar förbi i princip alla stora händelser utan att de lämnar några avtryck.

I Alison Bechdels evighetssåpa Dykes to Watch Out For bär huvudpersonen, Mo, i motsats till Rocky, sin skapares drag men hon tycks vara mindre av ett självporträtt. Dykes är inte samma sorts dagboksserie, därtill är den alltför typifierad. Dessa flator att se upp för lever i en högst vital lokal subkultur och man kan säga att så gott som alla är med: vi möter en och annan latino och afroamerikan, någon med asiatiska rötter, en annan med judiska, vi möter polyflatan, singeln, den seriella monogamin, det bestående parförhållandet, otrohet, skilsmässa, barn, hundar och katter. Det körs Volvo: vi befinner oss i en liberal bildad medelklass.

Så vad kan Dykes to Watch Out For, med sin närgångna och högst dagspolitiska skildring av USA ur ett homo- och vänsterperspektiv ha att göra med en svensk heterofigur som Rocky? Ja, förutom genren då, att det är tecknat i korta avsnitt med pratbubblor. En hel del faktiskt. Båda handlar om ett väl sammanhållet kollektiv, båda utspelar sig i stadsmiljö, båda publiceras denna höst i utgåvor som spänner över långa tider: The Essential Dykes to Watch Out For bara i ett redigerat urval, men dock 25 års strippar, Rocky i sin helhet (eller så gott som). Gemensamt är också förstås att det är roligt, även om det är det på olika sätt. Skiljer åt gör inte bara det politiska utan också berättartekniken – man kan säga att Rocky i princip sitter still med monterad kamera, medan Dykes tecknas på ett avsevärt rörligare sätt: ständiga scenbyten, närbilder varvat med vidare perspektiv. Den liknar en bra tv-såpa, medan Rocky är som monoton musik, en sorts dovt dunkande rytm som sällan varieras men som i kraft av envis kvantitet fungerar.

Som livsberättelse är Rocky realistisk på samma sätt som en dagbok. Det händer helt enkelt väldigt lite. Man jobbar, snackar lite, raggar, reser, kollar på tv, byter boende, jobbar lite till, handlar mat, bjuder på middag, snackar. Det är Roskilde, Norge, Thailand. Fyllor och bakfyllor, nostalgi. Finns det någon utveckling så är det definitivt en som går bort från grabbigheten och mot något annat, en sorts lugn som passar med Rockys ständigt halvöppna ögon, och en bitskare humor tillsammans med stigande självironi. Ett mikrokosmos som ganska ofta bryts i verfremdung: någon kommer fram och berömmer serien, någon annan påpekar att han inte alls velat vara med, en tredje att han inte gillar den figur han blivit.

I Rocky finns det ett underdog(!)-perspektiv som inte ens förändras när den serietecknande huvudpersonen blir framgångsrik. Vi läser om framgången samtidigt som den sker och på så sätt blir ändå tio års Rocky en berättelse om förändring, utan att den markeras. Det blir ännu tydligare genom att samlingen inte är kronologiskt redigerad. Thailandsresorna blir mer och mer frekventa och plötsligt dyker någon äldre resa upp mitt i en som uppenbart utspelar sig långt senare. Den vane resenären möter nybörjartönten. De är utbytbara, tiden är en evighetsspiral och det kan liksom kvitta när eller varför något händer, eftersom subjektet snarare utsätts för en omgivning än tar del av den och därför ständigt är lätt alienerad.

Jag hade aldrig gillat Rocky om inte detta drag av främlingskap inför hela alltihop hade funnits. När det gäller DTWOF är det svårare att sätta fingret på vad som är bra. Det är det svåra med såpor – genren arbetar med manipulationer och med identifikation, alltid finns det någon att känna sig hemma med, oftast flera.

Det är inte bara bristen på andra skildringar, eller att serien i sin helhet berättar ett stycke samtidshistoria. Nej, det är den intelligenta verbala humorn, ordlekarna, sammanknytningen av dagspolitik och vardagsliv och den samtidskänsliga skildringen i alla detaljer som imponerar. Både i de diskussioner som oavbrutet förs och i en sorts holistisk struktur: att en av karaktärerna går in i ett tillstånd av koma i samband med George W Bushs valseger 2000 eller att en husrenovering jämförs med hur man startar ett krig i Irak. Att ett av seriens nav, alternativbokhandeln Madwimmin books, börjar sälja sexleksaker i takt med tiden och slutligen besegras av bokvaruhusen ”Bunns and Noodle” och ”Bounders Books n’ Muzak” beror inte bara på en allmänt ökad kommersialisering – utan på att även flatvärlden kan förpackas och säljas. Detta flyter in i serien lika självklart som att ingen i det lokala flatsamhället någonsin kan komma överens i den grundläggande frågan: anpassning eller revolt? Existera som fri subkultur eller nå alla rättigheter? Gå på en alltmer urvattnad pridefestival eller inte?

The Essential Dykes to Watch Out For är en titel som leker med det laddade ordet essential: det betyder både att det är ett väsentligt urval ur serien och att det är de ”essentiella flatorna” – alltså att serien skulle berätta en sorts sanning om hur det är att vara flata. I den snyggt tecknade inledningen följer vi med Alison Bechdel in i ett svindlande arkiv där seriens egen förhistoria finns, ett undermedvetet, eller ett livsarkiv av erfarenheter. Den improviserade föreläsningen avbryts av en insikt: det här är förebilder, ”once you speak the unspeakable, it becomes spoken ... conventional ... boring!” och hela serien har til syvende og sidst handlat om anpassning.

Sant eller ej: i takt med att serien åldras, och figurerna med den, kommer ett existentiellt drag in. Vad hände med alla år? I går visste jag inte vad jag skulle göra med mitt liv, plötsligt är det för sent att spara till pensionen, klagar en nu medelålders Mo och när cancern smyger sig in i berättelsen så följer dödsskräcken med. Hela den avslutande delen av den stora samlingsvolymen handlar om olika slags separationer. Kan en serie vara rädd att avslutas? Alison Bechdel har sedan hon slog igenom på allvar med den (självbio)grafiska romanen Fun Home sagt sig vilja sluta skapa DTWOF och den allra sista strippen berättar om Mos partner Sydneys kommande tjänstledighet från universitetet. ”Here’s to your sabbatical” skålas det i slutscenen och tiden är ingen spiral längre.

FAKTA

SERIER » The Essential Dykes to Watch out For

Alison Bechdel

Houghton Mifflin

» Rocky 10 år. Samlade serier 1998–2008

Martin Kellerman

Kartago förlag

Ulrika Stahre