ÅSIKT

Förlorar sitt eget ordkrig

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag får lust att förklara 00-tals nya nummer med hjälp av geometriska figurer. Det är något med fyrkantigheten i kombination med kurvigheten, och den bristande riktningskoeffecienten. I en kvadrat ligger de texter som handlar om andras texter, intervjuerna och det journalistiska, medan det skönlitterära och essäistiska sluter upp som små babytrianglar.

I intervjuerna med Bruno K Öijer, Gun-Britt Sundström och Philip Pullman blir jag både förvånad och störd över hur taffligt ofokuserat det känns. De frågor som ställs är gamla och snälla, på gränsen till respektlösa, antingen genom en överdriven hövlighet eller dito fantasilöshet. När Gun-Britt Sundström återigen får frågor om Makens eventuella inverkan på folks civilstånd vet jag inte om jag ska rodna eller fnysa, och är verkligen åldersmärkning av böcker det intressantaste man kan prata med Pullman om?

Temat för det nya numret är ordkrig och visst får jag kriga med orden när jag läser saker som ” [e]rfarenheten av att vara av indianbakgrund genomsyrar visserligen hennes tilltal i snart sagt varje dikt men det är det allmängiltiga mänskliga predikamentet som utgör dikternas verkliga innehåll och tyngd”. Joy Harjo beskrivs med en slängighet som får ordkonflikten att handla om att orden berövas sin mening – att skapa mening.

I kriget med sig själv är de mer litterära delarna tydliga vinnare i 00-tals nya nummer. Som när Steve Sem-Sandberg berättar om W G Sebald med en självklar omsorg om orden och får representera de Gun-Britt Sundström senare i tidningen uttrycker sin uppskattning inför. Nämligen ”folk som bryr sig om hur de formulerar sig och lägger ner arbete på det”.

Man kan ju tycka, att det borde gälla mer genomgående i en tidskrift som 00-tal.