ÅSIKT

Höj rösten mot Israel

Uri Avnery om antisemitism och Europas rädsla för att kritisera judar

1 av 2 | Foto: AP
Israeler marscherar genom Tel Avivs gator den 3 januari i protest mot Israels attack mot Gaza.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På den sjunde dagen av kriget i Gaza marscherade 10?000 människor genom Tel Avivs centrum i protest mot kriget.

Var de alla antisemiter?

”Jag bestämmer vem som är jude”, proklamerade Wiens antisemitiske borgmästare Karl Lueger för hundra år sedan. Nu sker motsatsen. Det är vi israeler som bestämmer vem som är antisemit. Definitionen är mycket enkel, enligt vår regering: antisemit är var och en som kritiserar staten Israels handlingar.

Det är naturligtvis mycket bekvämt för israeliska politiker att kunna stigmatisera all utländsk kritik – till och med om de utländska kritikerna bara upprepar vad många israeler säger.

Självklart finns det riktiga antisemiter runtom i Europa. Och deras ideologi är naturligtvis vämjelig. Och naturligtvis försöker de nu dra fördel av stormen av vrede mot våra krigshandlingar på Gazaremsan för sina egna förvridna syften. Men är det ett skäl till att försöka undertrycka all kritik?

Vi israeler vill vara en stat som alla andra stater, ett folk som alla andra folk. Vi har våra egna problem, som har mycket lite att göra med de problem som judar i andra länder har. Det finns gott om avskyvärda antisemiter, särskilt i Amerika, som entusiastiskt stödjer Gazakriget. Det finns också gott om filosemiter som är chockerade över kriget.

Vi måste göra en tydlig åtskillnad mellan Israel å ena sidan och judarna runtom i världen å andra sidan. Israel är en ny nation med geopolitiska intressen, medan judarna är medborgare i andra nationer och har sina intressen precis som vilken annan grupp som helst.

En jude i Berlin eller Stockholm har ingenting med våra aktioner i Mellanöstern att göra. De har inget inflytande över de israeliska politiska valen, och vår regering bryr sig inte det minsta om vad våra handlingar får för konsekvenser för judarnas situation runtom i världen.

Israel måste bedömas med samma moraliska måttstockar som alla andra länder. Jag tycker inte om någon form av särbehandling, därför att jag påminns om den nazistiska termen ”Sonderbehandlung”. Innebörden är att judar ska behandlas annorlunda än andra människor, antingen bättre eller sämre. Det är fel i båda fallen.

Får européer kritisera Israel? Varför inte, för guds skull? Den fruktansvärda Förintelsen, som verkställdes på europeisk mark för omkring 60 år sedan, har inget att göra med Israels politik i dag. Att dra den lärdomen att européer måste hålla tyst när Israel gör fel är djupt omoraliskt. Lärdomen av Förintelsen borde vara att européer mer än några andra borde höja sin röst när orättvisor begås – var det än sker och vem som än begår dem.

Människor som undviker att kritisera oss gör oss ingen tjänst. Om man älskar en människa ska man säga sanningen rakt ut till honom eller henne. När man ser en berusad vän sätta sig i sin bil för att köra iväg så måste man säga åt honom eller henne att låta någon annan köra. Européer som älskar Israel borde vara de första att varna landet för en politik som kan leda till katastrof och i stället stödja de israeler som kämpar för fred och rättvisa.

Förintelsen får inte under några omständigheter utnyttjas för politiska syften – inte av israeler, och inte heller av dem som kritiserar Israel. Detta industrialiserade folkmord begånget av en modern stat är unikt, ingenting annat kommer i närheten av det. När radikala högerkrafter i Israel jämför Hamas med nazisterna så bör de fördömas på exakt samma sätt som man nu fördömer dem som hävdar att Israel ”använder nazistiska metoder”. Det finns inget Auschwitz i Mellanöstern, varken ett israeliskt eller ett arabiskt.

Ingen ska behöva känna sig tvungen att välja mellan Israel och Palestina. Man kan – och bör – ge sitt stöd till båda. Israels och Palestinas verkliga intressen står inte i motsättning till varandra, eftersom båda folken har ett desperat behov av fred. Eskaleringen av våld och grymheter på båda sidor kan leda till katastrof för båda parter. För att få till stånd en politik för fred och försoning behöver såväl israelerna som palestinierna hjälp av Europa.

Stödjer man den ena sidan i stället för den andra, okritiskt och villkorslöst, så hjälper man inte någon.

Europa – och Sverige – begick ett bedrövligt misstag när man gick med på att bojkotta den Hamasregering som kom till makten i de mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden. De ville göra Israel en tjänst. I stället uppmuntrade de en idiotisk israelisk politik som ledde raka vägen till det senaste kriget i Gaza. Hamas är en del av den palestinska verkligheten. Israel och den övriga omvärlden måste tala med dem.

Om man kritiserar Israel samtidigt som man hävdar dess rätt att existera, då gör man en god gärning. Att kalla en sådan person antisemitisk är inte bara föraktligt utan också direkt skadligt, därför att det förringar den verkliga antisemitismen.

Verkliga antisemiter är lätta att känna igen. Deras stil är omisskännlig. Det rör sig om ett slags kollektiv mental sjukdom som är frikopplad från allt förnuft. Judarna kan bli hatade för att de är rika eller för att de är fattiga, för att de är bolsjeviker eller kapitalister, för att de är skrytsamma eller mystiska, för att de har korsfäst Jesus eller för att de är ateister. Vad har allt detta med Israel att göra?

Om en arab tror att antisemiterna är hans vänner så misstar han eller hon sig grovt. Begreppet antisemitism myntades i Tyskland bara några år före begreppet sionism. Sionismen var en direkt reaktion på den moderna antisemitismen.

De ryska pogromerna drev de första sionisterna att bosätta sig i Palestina. Förintelsen var en enorm bidragande faktor bakom etablerandet av staten Israel. På senare år har rysk antisemitism drivit en miljon judar till Israel, och många av dem har bosatt sig på de ockuperade palestinska områdena.

Varje ny våg av antisemitism kommer att driva mängder av nya emigranter till Israel.

Antisemitismen är både judarnas och arabernas fiende. Den är vår gemensamma fiende – och inte bara för att vi alla är semiter.

FAKTA

Uri Avnery är journalist och före detta ledamot i Knesset.

En av grundarna av fredsorganisationen Gush Shalom.

Mottog 2001 det alternativa Nobelpriset.

Översättning: Tor Wennerberg

Uri Avnery