ÅSIKT

Ett skott i hjärtat

Åsa Linderborg om kulturutredningen – och högerns svåra hat mot kulturen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I går presenterade kulturutredningen sitt förslag till ny kulturpolitik. Det är märkligt hur en sektor som så sjuder av kreativitet, fantasi och energi kan drabbas av en så håglös och oinspirerad utredning.

De kulturpolitiska mål som utredarna satt upp – demokrati, yttrandefrihet, kommunikation, mångfald etcetera – är inte svåra att bejaka. Problemet är att målen inte fylls med någon offensiv konkretion och därför saknar substans. Man kan jämföra med 1974 års kulturutredning, vars övergripande idé bröts ner i en rad delmål och tilldelades en massa resurser. I direktiven till den nya utredningen var det sagt att kulturen inte får kosta mer pengar, något som utredningens ordförande, Eva Swartz Grimaldi, i går på presskonferensen rätt och slätt berömde som ”klokt”.

De resurser som staten inte vill satsa hoppas man ska täckas upp av ideella krafter och sponsring. Kulturen ska bidra till ”en ekonomiskt hållbar utveckling”. Ergo: kulturen ska få kapitalet att växa i takt med människan. Det är omöjligt att av princip vara emot all form av sponsring, men kulturen ska inte vara beroende av sponsring. Kultur på marknadsekonomins villkor innebär att den redan etablerade och accepterade kulturen kommer att klara sig hyggligt. Svårare blir det för den samhällskritiska eller den sökande och experimentella som riskerar att misslyckas konstnärligt och publikt.

Kulturpolitiken blir näringspolitik. I linje med det ligger att konstnären ska ”stimuleras” som småföretagare och därigenom bli lojal med det samhällssystem som det borde vara en förbannad skyldighet att tolka och kritisera.

Kulturutredningens huvudbetänkande kan beskrivas som en organisatorisk extreme makeover med stora konstnärliga och ideologiska konsekvenser – som utredningen tassar runt. Syftet, säger man, är att öka politikernas intresse för kulturfrågor. Det kan tyckas lovvärt men är en bakvänd och defensiv strategi och inte minst problematisk ur en demokratiaspekt: Varför ska konstnärerna ge upp sin frihet för att politikerna ska bli intresserade? Många av förslagen är säkert nödvändiga och bra, men under presskonferensen framgick att utredarna själva inte visste vem som ska ha hand om vad.

Det tar lång tid att läsa och värdera den här utredningen, men tydligt är hur den vilar på en alltigenom borgerlig verklighetsbeskrivning. Staten har spelat ut sin historiska roll, säger man, de nya ”nivåerna” är EU och regionerna – och civilsamhället, ett centralt begrepp som utredarna inte kan definiera. Det hör till saken att den här utredningen är tillkommen efter en lång kampanj från Timbrohögern, som hatar staten. Den hållningen finns även på andra håll, om än av andra skäl. När 1974 års utredning sjösattes var vänstern kritisk till att staten som ”borgarklassens härskande redskap” ska bestämma över det kulturliv som borde stå obundet (se till exempel antologin Klasskamp och kultur, Arbetarkultur 1975). Man förutsåg att staten i huvudsak skulle premiera det konservativa nationalgodset eller det menlösa. I efterhand kan man säga att vänstern – tack och lov! – bara fick till hälften rätt. Man kan också konstatera, att det var lätt för vänstern att vara skeptisk mot statlig kulturpolitik när de fria teatergrupperna drog land och rike runt med tält och orkestrar, och Fria Pro hade en större publik än Operan. På den tiden var det vänstern som kunde lita till marknaden.

Trots det rådde det en total parlamentarisk enighet kring 1974 års parlamentariska utredning.

Om den gamla kulturutredningen omfattades av alla, är den nya djupt splittrande. Endast Timbrohögern jublar. Vi andra som oavsett ideologisk hemvist vill ha ett starkt och pluralistiskt kulturliv och som inser att det i dessa tider bara är staten som kan garantera det, känner den som ett skott rakt i hjärtat.

Det finns ett kulturhat inom högern som är svårt att ringa in och komma åt, och som är något annat än den antiintellektualism som visade sig i en platt-tv på kronprinsessan Victorias födelsedag. Högern – om än inte kulturutredningen – ser på kulturarbetare som onyttiga, snobbiga kufar. Medveten om att kulturellt kapital inte är något som kan köpas för pengar, känner den sig helt enkelt utanför och därmed hotad.

Synen på konstnären som får betalt för att kludda och klä ut sig medan andra arbetar, finns även inom arbetarklassen. Ju tuffare villkor LO-kollektivet lever under, desto större oförståelse har man för skattefinansierad kultur – vilket gör att högerpopulismen landar mjukt i stora väljargrupper som fördelningspolitiskt är vänster. Högern kan enkelt vinna framgång med sitt tal om att det bara är medelklassen som går på teater och varför ska alla vara med och betala det? Intressant nog får medelklassen vara norm i allt – skatter, bostäder, utbildning – utom kultur. Högern är slug: För medelklassen spelar den subventionerade Dramaten samma roll som barnbidraget. Den skapar solidaritet med välfärdssamhället, man känner att man får något för skattepengarna – man får till och med något eget. Får man inte ha sin teater ifred vill man heller inte hjälpa dem som behöver mer basala behov täckta.

Högerns syn på kulturarbetaren som Den andre tangerar även många socialdemokraters fördomar. Inte ens de egna författarna betraktas utan misstro (de stora hyllningarna kommer först när författaren är död och inte längre riskerar gå sina egna vägar). Det stolta men mytologiserande talet om arbetarkulturen som

ett levande alternativ till den borgerliga kulturen och ideologiproduktionen har sedan länge tystnat. Samtidigt som regeringen tillsatte kulturutredningen bestämde sig LO för att kultur inte längre ska vara en fråga för fackföreningsrörelsen. Så lämnade man walkover till Timbrohögern som i eget majestät kan ta makten över tanken. Inte på hundra år har det offentliga tänkandet och beslutsfattandet varit så likriktat. Den borgerliga hegemonin med sina värderingar och fördomar är total och stärks ytterligare genom den nya kulturpolitiken. Frågan är vad som krävs för att arbetarrörelsens ledare ska lyssna till en grundläggande gramsciansk lektion om nödvändigheten av rörelseintellektuella.

Det är i sammanhanget en tragikomisk absurditet, att både högern och vänstern inbillar sig att alla som sysslar med kultur är vänster. När Svenska Dagbladets ledarsida skjuter in sig mot kulturen är huvudargumentet att man inte ska skattefinansiera kommunister. Riktigare är att säga att kulturen är det enda den sargade vänstern har kvar – varför den konfrontativa högern nu ger sig på även den sektorn. I själva verket är kulturlivet påfallande apolitiskt och många kulturarbetare lika ointresserade av politik som de lokalpolitiker som nu ska ta hand om ”kulturportföljerna” är ointresserade av eller okunniga om kultur. Några regioner kommer göra det bra, andra kommer att göra musikal för hela slanten. Kulturrådet, som regeringen har varit emot av politiska skäl och som därför nu plattas ner till ingenting, har med sin unika kompetens varit en garant för att kulturlivet på både nationell och lokal nivå haft en långsiktighet och risktagande bredd.

Den nya kulturutredningen är ingen besvikelse. Den är ett nederlag. Besviken kan man vara på någon man förväntade sig något av, men nederlaget pekar rakt in mot en själv. Låt oss slippa självömkande uttalanden om att det är synd om alla som drabbas av denna nyordning.

Vi har tagit den internationellt helt unika kulturpolitiken för given (på samma sätt som arbetarklassen trodde att kollektivavtal och fackliga rättigheter var eviga segrar). Om litteraturen, konsten och scenen har avstått från att tolka och opponera mot den högeroffensiv som nu slår undan benen för dem, får man skylla sig själv.

Låt den här kulturutredningen bli en möjlighet att äntligen diskutera viktiga saker! Om vi bara vill, kan den ligga till grund för den kulturkamp vi aldrig haft i Sverige och bli ett gemensamt projekt för alla kämpande humanister och demokrater, oavsett var vi i övrigt står. Den som inte förstår vidden av utredningen är naiv – till och med det bästa i den borgerliga kulturen är hotad.

Det första vi kan göra är att kräva att remisstiden förlängs. 1974 års kulturutredning hade en remisstid på två år i ryggen, den här får inte mer än oanständiga tre månader. Samlar vi oss kan vi förklara varför vi ska ha något annat, något mycket mer än bara Nationalmuseum och Mamma Mia. Låt det här bli början till något stort.

FAKTA

Utredningen punkt för punkt

Ewa Swartz Grimaldis kulturutredning vänder framförallt upp och ner på kulturens bidragssystem.

?1,2 miljarder av kulturbudgeten ska tas från staten och i? stället fördelas av kommuner och landsting i något som kallas en ”portföljmodell”. Hur den ska fungera är oklart, en ny utredning ska utreda det.

?Kulturrådet blir helt maktlöst och får en granskande funktion. I?stället ska tre nya supermyndigheter bildas.

1 Myndigheten för konstarterna.

2 En myndighet som ansvarar för museum, historia och hemslöjd.

3 En gemensam myndighet för arkiv och bibliotek.

Alla nya myndigheter ska samarbeta med det nya ”Tillväxtverket” för att gemensamt öka takten i produktionen.

Stödet till cd-skivor, ”Fonogramstödet” ska försvinna, i? stället ges ett allmänt stöd till musikområdet. Hur det ska se ut är oklart eftersom man inte undersökt nedladdningsfrågan.

Stiftelsen Framtidens Kultur vars pengar nyligen tagit slut, ska ersättas med en annan, liknande bidragsstiftelse.

Utredningen får enligt direktiven inte föreslå något som har med skatter att göra, men man skriver i alla fall att skattelagen måste förändras för att underlätta sponsring. Mats Sjöstrand, generaldirektör för Skatteverket som ingått i utredningen har reserverat sig mot texten och menar att beskrivningen som grundar sig på en konsultrapport är ”tendentiös”.

Inte en enda extra krona föreslås gå till kulturen.