ÅSIKT

Ett försök att kringskära kulturskaparnas frihet

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den nya kulturutredningen borde göra de flesta förstämda. Alla förslag är givetvis inte dåliga – jag ska argumentera för dem senare – men sammantaget är den ett klåfingrigt försök att med organisatoriska alexanderhugg kringskära kulturskaparna deras frihet (se till exempel Författarfonden). Staten retirerar från sitt ansvar att ge alla en kvalitativ och bred kultur när satsningarna förväntas komma från näringslivet. Kulturens egenvärde har ersatts av kravet på mervärde – i ordets verkliga, marxistiska mening. Litteraturen, musiken, filmen, konsten och scenen förväntas bli en käck Tingeling som med sitt trollspö ska bota budgetunderskottet, höja folkhälsan och rädda miljön.

Den nya kulturpolitiken – som går igenom om inte kultursidorna blir en arena för debatt och strid – vilar på myten att egenföretagande skapar arbeten. De flesta kulturarbetare är redan egna företagare, men inte har konstnären fått fler tavlor sålda för det, lika lite som skådespelaren får fler roller bara för att hon F-skattar. En författare skriver varken snabbare eller bättre för att hon plötsligt kallas entreprenör.

Däremot skapar kulturarbetarna, alldeles oavsett hur hennes egen ekonomi ser ut, en massa jobb åt andra människor. Jag tjuvkikar i det kommande numret av

Socialistisk Debatt och finner en betraktelse av scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss, som menar att August Strindberg har skapat fler arbetstillfällen än Volvo, Asea och Elektrolux tillsammans. Det är naturligtvis en överdrift – även om han skapat mer hållbara ”produkter” – men tankeexemplet ger perspektiv.

Författaren, dramatikern, fotografen, konstnären August Strindberg har under 130 år försörjt förläggare, bokbindare, teaterchefer, formgivare, skådespelare, bokhandlare, forskare, tv-scriptor, gallerister, lärare, kostymörer, scenografer, illustratörer, översättare, ljus- och ljudsättare, filmare, korrekturläsare, auktionsförrättare, vaktmästare, bibliotekarier, kulturredaktörer, museiintendenter, skogshuggare, pappersverksarbetare ... samma sak med Selma Lagerlöf, Sara Lidman, Stieg Trenter, Sara Stridsberg, Stig Larsson, Sonja Åkesson. Den sysslolöse kan räkna ut hur många jobb och skatteintäkter vi kan tacka Shakespeare för.

Kulturen och kapitalet kan inte – ska inte! – rädda varandra, men kulturen är redan en så kallad tillväxtskapande sektor som går att mäta nationalekonomiskt om man bara vill – precis som reklamsektorn som ingen ifrågasätter. Men kulturens eviga, ja enda, uppgift är att få människan att växa. Det handlar om betydligt större värden än alla börskurser i världen.