ÅSIKT

Coolt & kallt

Jenny Tunedal ser ett rockigt kollage

1 av 2
Leah Singer och Lee Ranaldo “iloveyouihateyou”, 2008. Videostillbild
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En blå elgitarr hänger i ett snöre från taket; ur den svängande, flygande kroppen kommer höga, skarpa, skönt osköna ljud. Konstnären och Sonic Youth-gitarristen Lee Ranaldo skrapar, trummar och slår mot halsen, baksidan och strängarna. Samtidigt strömmar bilder bakom honom: övergångsställen fulla av människor i Tokyo, solnedgångar, färgglada ballonger, trädkronor med blåst, körsbärsblom, snö, höga hus, en mycket himmelsblå himmel. Starkast är de som fångat en japansk konsertpublik i långsam rörelse; de både närvarande och hänförda ansiktena, den utlevelse som finns i total inlevelse.

Lee Ranaldo och Leah Singer gör audiovisuella verk med djupa rötter i den New York-scen från slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet där rock och konst delade estetik och scener. Deras senaste produktion, iloveyouihateyou, inleddes med lördagens mäktiga performance och kommer att fortsätta som en utställning i vilken tre filmer av Gordon Matta-Clark, Terry Fox och Nancy Holt och Robert Smithson – samtliga från början av sjuttiotalet – också ingår.

I Holt och Smithsons Swamp rör sig kameran genom vajande vasstrån, medan glipor av skyskrapestad flämtar fram i Matta-Clarks City Slivers. De raka, smala formerna tycks peka mot filmmediets inbyggda spänningsförhållande mellan horisontellt och vertikalt; mellan snittet, ramen, avgränsningen och det ständigt liksom framåtriktade flödet. Just detta som Leah Singer utnyttjade flitigt i tidiga verk, där hon skapade en karaktäristiskt hoppig, fragmenterad stil, genom att använda 16-millimetersfilm i en 35-millimeters stillbildskamera.

Här blir dock relationen mellan gammalt och nytt problematisk, helt enkelt för att de tre lite skrapiga sjuttiotalsverken är betydligt starkare än det nya verket. Ranaldo/Singers blanka, snyggt rockiga, kollage av ljud och bild framstår snarast som en rätt ytlig produkt. Ännu ett par representanter för den välmående, västerländska samtidskonsten som har scannat klotet på coola atmosfärer och spännande sammanhang.

Det som berör mig mest är nog Magasin 3:s sätt att presentera dessa färgsprakande glimtar ur ett experimentellt jetsetliv som: ”Ett flöde av bilder och ljud tagna från vardagen, ögonblick som understryker det vackra i det alldagliga och gör det oansenliga extraordinärt”.

Provokation eller hån? Jag vet inte.

FAKTA

konst » iloveyouihateyou

Lee Ranaldo och Leah Singer

Magasin 3

Till och med 24 maj

Jenny Tunedal