ÅSIKT

Galleriernas ombytta roller

NUG:s ökända verk på Market.
Foto: NUG
NUG:s ökända verk på Market.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Eric Fischl, 80-talets store målare som upptäcktes av den legendariska galleristen Mary Boone, sa nyligen i en intervju: ”På 80-talet levde man fortfarande i en konstvärld. Nu lever man i en konstmarknad.” Det är denna fras som ekar i mitt huvud när jag nu i helgen besökte Stockholms två konstmarknader, den kommersiella Market och det alternativa Supermarket. Market har plötsligt blivit experimentellt galleri med exempelvis Brändströms graffitikonstnär NUG. Och en subkulturell konstmarknad som Supermarket har i sin tur sökt sig till Clarions fashionabla kvarter. Det är bara att inse: Det subkulturella håller på att bli kommersiellt och det superkommersiella subkulturellt.

Är konstgalleriernas ombytta roller ett direkt resultat av finanskrisen? I så fall var finanskrisen det bästa som kunde hända konsten. Den kommer att blottlägga en större kris, nämligen den ideologiska. En del brukar hävda att det var borgerlighetens pengar som frigjorde konsten från kyrkans och kungars makt. Andra hävdar att konsten var friare under dessa tider och att borgerligheten skapade en trendfixering som hänger ihop med valutafluktuering. Jag menar, hade Leonardo, Michelangelo, Velasques och Rubens skapat lika storslagna verk utan ett helt liv i sus och dus vid kungars och påvars hov? Det är inget snack om saken – det spektakulära kräver pengar. Se bara på den store publikdragaren Olafur Eliasson. Stor konst hänger åtminstone i folks medvetanden ihop med stora utrymmen och stora pengar.

Jag skulle säga att bra konst kräver tid och att tid fortfarande är pengar. En alltför marknadsorienterad konst blir snabbt skitnödig och repetitiv. Det är oftast på skolorna, dessa oaser av tid och rum som den riktigt frigjorda konsten fortfarande kan uppstå. Där

den konstnärliga autonomin fortfarande är ett faktum, om man nu bortser från andra påträngande faktorer som craschcourses i ekonomi, kurser i teori och uppsatsskrivningar som konstnärer måste ta sig igenom vare sig de vill eller inte. Den allra friaste konsten är den vi inte kan se. För som Duchamp en gång sa: ”The great artist of tomorrow will go underground.”

Sinziana Ravini