ÅSIKT

Tillbaka till Cabaret

Ulrika Stahre om Berlin i dag – och under Weimartiden

Nazistmöte efter mordet på SA-ledaren Horst Wessel 1930. Ur ”Stad av rök”, Jason Lutes del 2 i trilogi om Berlin.
Nazistmöte efter mordet på SA-ledaren Horst Wessel 1930. Ur ”Stad av rök”, Jason Lutes del 2 i trilogi om Berlin.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Liza Minneli och Joel Grey i ”Cabaret” från 1972.
Foto: Foto: AMERICAN BROADCASTING COMPANY
Liza Minneli och Joel Grey i ”Cabaret” från 1972.

Det är en välkänd historia. Berlin i slutet av 1920-talet: Weimartidens bräckliga demokrati, kommunismens och den gryende nazismens gatustrider, dekadensen – en kort tid av frihet, inte minst för homosexuella – och fattigdomen i den stora krisens tidevarv. Bitterhet, hopp, kamp och ingenting. Lika mytiskt som Parislivet några decennier tidigare eller London på 60-talet, som New Yorks alla efterkrigsdecennier.

Även om det är långt före delningen finns det två centrum, ett kommersiellt runt Gedächtniskirche och ett pampigt, officiöst, utmed Unter den Linden och bort mot Riksdagshuset. De röda arbetarstadsdelarna ligger i nord och nordost, det som senare blir Östberlin. Det finns tunnelbana och folkmängden är i princip lika hög som nu.

Februari 2009. På tunnelbanan: mannen som säljer de hemlösas tidning mal på. Han pratar och pratar men verkar inte bry sig om att sälja. Ingen köper, inte vi heller. Även en stad som Berlin, med sin alternativa image, är kommers, konsumtion.

Vid Potsdamer Platz renoveras redan de flashiga fasaderna. Man kan stryka utmed väggarna och tänka bort varenda byggnad, tänka fram en sorts bevuxet månlandskap, tänka längre tillbaka till något glamouröst och till nuet igen och den högteknologiska förorten mitt i stan. Just här, invid U-bahn-uppgången, har ett minnesmärke både rests, rivits och rests igen.

Platsen där Karl Liebknecht 1 maj 1916 manade till kamp mot imperialismen och dess krig markerades med en sockel 1951 under DDR-tiden, men något helt monument blev det aldrig. Sockeln var tillräckligt mycket i vägen 1995 och stack väl i ögonen som kommunistminne – men kunde återigen ha ett symboliskt värde 2003. Det är svårt med minnen i Berlin. Det är väl därför det producerats och publicerats så många texter om dem.

I Jason Lutes tecknade Berlintrilogi om Weimartiden har del två just utkommit, Stad av rök. Det är 1929 och de som inte tigger festar. Eller försöker bedriva någon sorts kamp, med penna eller nävar. Det är en grafisk kollektivroman och Lutes största intresse är gatumiljöerna, de korta laddade samtalen, känslan av att det kokar bland människor, ja i själva gatstenen och det som är under den. Jazzbandet från USA som blir fast utan att egentligen vilja det, spelning efter spelning utan lön, rasism och fest; konststudenten Marthe som kastar sig in i det lesbiska livets Berlin; den tiggande judiske mannen som råkar på unga nazister; bittra vänsterintellektuella – alla är de trovärdiga, men schabloner.

Den tablåartade berättartekniken, viljan att få en historisk punkt att svänga i så många rörelser som möjligt, måste Lutes ha sett hos en annan amerikan med blick på Europa: Christopher Isherwood och hans Farväl till Berlin, som nu kommit i nyöversättning.

Farväl till Berlin är en novellsamling i dagboksform (ett av kapitlen blev så småningom musikalen och filmen Cabaret) – betraktelser från mycket olika miljöer, av främlingens klara och orättvisa blick. Isherwood rör sig i vidare och vidare cirklar ut från sitt hyresrum hos fräulein Schröder. Han skapar kontakter, lever en sorts både lugnt och påfrestande liv. Lägger detaljer efter varandra, sorterar förstås men utan att det egentligen märks.

I centrum står han själv, eller rättare sagt en man med hans namn som är amerikan: ett redskap för berättelsen, gestaltad just så oklar och viljelös som den kamera med öppen slutare han beskriver sig själv som. Bokens Isherwood bosätter sig plötsligt hos en ung man som han knappt känner och dennes alltför stora familj på liten yta, i den slumartade bebyggelsen vid Hallesches Tor. Sover och äter och iakttar och beskriver misär men med likgiltigheten hos någon som – ja, är text. Han flyttar vidare, drar streck. Det bästa och det som gör ont med Farväl till Berlin är den där likgiltiga medkänslan, främlingens privilegium: jag bor inte här, jag kan vara vem jag vill för jag kan åka, i morgon. Mycket riktigt åker Isherwood så småningom, men när staden och Tyskland blivit nazistiskt. Han lämnar skräcken och de hemliga samtalen som måste föras med små bokstäver.

Nu tycks dimman vägra lämna Berlin. Europas New York har också kommit i ekonomisk kris. Klart att det finns en annan resonans här, för historien förstås. Men bara i den stoltaste av Europas kulturstäder, med oöverblickbara konstsamlingar, kan man marknadsföra en utställning som ska gestalta ett möte mellan Giotto och Mark Rothko och endast visa tre ynkliga verk tillsammans med en liten, enbart tyskspråkig, videoguide.

Sambandet mellan den tidiga renässansen och en abstrakt expressionist är inte omöjligt även om det förblir dunkelt – men utställningen blir ett illusionistiskt trick, som om det går att skriva om historien bara man låtsas storstilat. En cabaretföreställning om man så vill, yviga gester som döljer. Och det går bara när man vet att staden vilar på lera och en lång historia av paradoxer.

FAKTA

Prosa

Farväl till Berlin

Christopher Isherwood

Övers. Leif Janzon

Efterord Lotta Lundberg

Lind & Co

Serier

Stad av rök

Jason Lutes

Övers. Christer Follin

Galago

Ulrika Stahre