ÅSIKT

Homorörelsens blodiga hämnd

Roger Wilson om kravallerna du inte får se i filmen ”Milk”

i verkligheten … Harvey Milk deltar i en gayparad i San Francisco 1978. Han mördades samma år. Foto: TERRY SHCMITT
i verkligheten … Harvey Milk deltar i en gayparad i San Francisco 1978. Han mördades samma år. Foto: TERRY SHCMITT
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
... och i filmen Skådespelaren Sean Penn som den homosexuelle politikern Harvey Milk i Gus Van Sants nya film ”Milk”.
Foto: Foto: FOCUS FEATURES LLC AND AXON FILM
... och i filmen Skådespelaren Sean Penn som den homosexuelle politikern Harvey Milk i Gus Van Sants nya film ”Milk”.

Det här är scenerna jag saknar i Gus van Sants Oscarsbelönade film om den mördade homopolitikern Harvey Milk: Bilderna på arga, aggressiva och blodtörstiga homosexuella. På våld, skadegörelse och blödande poliser. Jag saknar helt enkelt skildringen av The White Night Riots, då mer än fem tusen förbannade bögar och flator försökte storma San Franciscos City Hall. En uppjagad folkmobb som överöste polisen med stenar och betong, krossade fönster och satte eld på polisbilar.

Vad de var så arga över?

Att en vit, heterosexuell, före detta polis kommit undan med ett alldeles för lindrigt straff för sitt dubbelmord på San Franciscos borgmästare George Moscone och den homosexuelle politikern Harvey Milk. En dom där det amerikanska rättssystemet i praktiken sanktionerade mordet på Milk. Och när varken ord, politik eller ens en död martyr kunde påverka fanns det bara en sak kvar för homorörelsen att göra. Slåss med knytnävarna.

Missförstå mig rätt. Jag grät också en skvätt när jag såg Gus van Sants Milk, och är imponerad och lycklig över hur spelfilmen lyckats återuppliva minnet av en sedan länge bortglömd homohjälte ur San Franciscos historia. Men som alla biopics, eller filmbiografier, så styrs spelfilmen Milk av genrens konventioner – filmen måste ta slut när huvudpersonen dör. I fallet Harvey Milk är det nästan idiotiskt, eftersom efterspelet är minst lika dramatiskt och symboliskt laddat som resten av historien. Gus van Sant försöker lösa den bristen med några meningar på en textskylt i slutet av Milk, och missar samtidigt chansen att förmedla vidden av den hopplöshet som spreds i San Francisco efter mordet på Harvey Milk.

Snart började nämligen de gamla konflikterna mellan polisen och de homosexuella blossa upp igen. Poliser började trakassera och misshandla hbt-personer, precis som de gjort ända fram till att homorörelsen började bli politiskt salongsfähig.

På det politiska planet var också förvirringen stor. När Harvey Milks efterträdare skulle utses drog beslutet ut på tiden, trots att den förutseende Milk hade läst in namnen på sina kandidater på ett kassettband, som ett slags testamente.

Bland annat ratade borgmästaren en lesbisk kandidat eftersom det ryktades att hon eventuellt ägnade sig åt fetischsex.

Utan Harvey Milk splittrades också den politiska homorörelsen i San Francisco snabbt, och man ägnade sig åt interna stridigheter och politiskt rävspel i stället för att fortsätta Milks kamp.

Tålamodet hos de homosexuella nådde slutligen bristningsgränsen när en smått apatisk åklagare helt lyckades slarva bort rättegången mot Milks mördare Dan White, som blev dömd till dråp i stället för mord. Ett domslut som många tolkade som att mordet på borgmästaren nästan ursäktades eftersom White tog livet av en bög samtidigt. De homosexuella gick ut på gatorna för att kräva sin rätt, men domslutet låg fast.

Samtidigt förstår jag att den här berättelsen inte fick plats i spelfilmen Milk. Det strukturella förtryckets mekanismer gör sig dåligt i hjältesagor. Kanske för att de så sällan förmedlar enkla motsatspar, eller en tro på snabba förändringar. Eller ens hopp.

Men kanske finns det andra, och viktigare lärdomar att ta fasta på av exemplet Harvey Milk, än den tillrättalagda Hollywoodska versionen. Den om förtryckets många ansikten, till exempel. Att man aldrig kan andas ut och tro att slaget är vunnet. Att varje framgång för homorörelsen också innebär att motståndarna mobiliserar sig för nya attacker. Och de som är ens vänner i dag, kan snabbt ta ett steg tillbaka när de politiska vindarna vänder.

Problemet med en hjälte är också att ingen kan ta över efter honom eller henne. I stället kan man kopiera sättet som Harvey Milk nådde politiska framgångar på. Han lierade sig med andra minoriteter och förbisedda grupper i San Francisco.

Svarta, asiater – ja, till och med pensionärer. Allt för att skapa en motkraft till storkapitalet och den vita heteronormen. För det är genom att skapa nya allianser och kräva makten tillsammans som en bestående utveckling sker. Inte enbart genom smart lobbyarbete gentemot – åtminstone på ytan – toleranta politiker.

FAKTA

Harvey Milk

Roger Wilson