ÅSIKT

Därför är våld så självklart

Anders Johansson om tortyr, terrorism och krig

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Amerikanska fångvaktare torterar och förnedrar irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset 2004. Foto: AP
Amerikanska fångvaktare torterar och förnedrar irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset 2004. Foto: AP

Mina barn slåss. Jag sliter isär dem och förklarar upprört att de måste sluta. Man får inte slåss! Vad de lär sig är givetvis motsatsen: våld fungerar – mitt fysiska ingripande är bevis nog.

En av världens starkaste militärmakter utsätts för raketbeskjutning inifrån det läger där man har stängt in dem vars land man ockuperar. Så man ”försvarar sig”. Bombar. Invaderar. Bränner. Lemlästar. Som om man ville försäkra sig om att våldet ska fortplantas.

Det finns en utbredd förställning om att våld och makt är nästan samma sak: mitt (relativt milda) våld mot mina barn är ett uttryck för min makt över dem. Israels (groteskt oproportionerliga) våld mot Palestina är en manifestation av Israels maktöverlägsenhet. Detta är en föreställning Hannah Arendt övertygande skjuter i sank i den korta bok om våld som Daidalos nu ger ut på nytt. Våld är inte lika med makt betonar Arendt; våld och makt är snarare motsatser: ”Våldet dyker upp när makten hotas, men lämnas det fria tyglar leder det till maktens försvinnande.” Att jag tvingas gripa in med våld är ett tecken på min vanmakt inför barnens utveckling; att Israel invaderar Gaza är, mitt i all misär, också en indikation om Israels vanmakt.

Arendts bok Om våld skrevs för 40 år sedan och tidsavståndet är ibland väldigt tydligt: hon skriver i ljuset av kalla kriget, kärnvapenhot och studentdemonstrationer, långt innan både murar och skyskrapor började falla. Ändå har hon förmodligen i vissa avseenden mer rätt i dag än hon hade då: kalla krigets ständiga hot om våld har ersatts av det realiserade våld som går under namnet kriget mot terrorismen. Ska man följa Arendt verkar supermakternas politiska maktlöshet på så vis ha blivit än mer reell, än mer akut, än den var på 1960-talet. Vad var USA:s krigiska reaktion på 11/9, om inte en total oförmåga att hantera sin egen sårbarhet? ”[D]e makthavare som känner makten slinta ur händerna [har] alltid haft svårt att motstå frestelsen att sätta våld i maktens ställe” skriver Arendt 1970, och det låter som om hon talade om en expresident som fyra årtionden senare återvänder hem till det Texas han aldrig borde ha lämnat.

Samtidigt är det något frustrerande otillräckligt över Arendts analys. Efter att ha identifierat våld och maktlöshet kan hon mest bekräfta det uppenbara (våld är instrumentellt, våldet tillhör vårt politiska liv, våld lönar sig). Denna analytiska vanmakt blir ännu tydligare om man läser Arendt parallellt med Slavoj Zizeks bok om våld, Violence, som kom ut förra året. Ser man till deras temperament (Arendt envist definierande, Zizek hejdlöst tolkande) rör det sig om två ganska olika böcker. Om Arendt rör sig längs den politiska axeln makt/våld/kraft, följer Zizek axeln ideologi/ondska/våld/kapitalism.

Det finns emellertid en punkt där axlarna skär varandra: i iakttagelsen av ”i vilken grad man tagit våldet och dess nyckfullhet för givet och därmed förbisett det; ingen ifrågasätter det som är självklart för alla” som Arendt skriver. Denna våldets självklarhet är vad Zizek kallar systematiskt våld. Med det åsyftas inte något strategiskt och välplanerat våldsut­övande, utan snarare ett våld utan agent. Ett våld som utövas av ett anonymt men likväl verkligt system, inte av en grupp eller individ som kan göras ansvarig.

Ett illustrativt exempel är Abu Ghraib. Zizek citerar Christopher Hitchens som ser ett antingen-eller-scenario framför sig: antingen hade någon givit order om övergreppen, eller också bröt de enskilda soldaterna mot reglerna – i vilket fall som helst måste någon kunna ställas till svars (vilket som bekant också skedde). Zizeks poäng är att denna antingen-eller-situation är falsk. Skulden är både mer diffus och mer omfattande. Om någon var ansvarig för tortyren så var det snarare den amerikanska kulturen i stort: ”Abu Ghraib var inte ett simpelt fall av amerikansk arrogans gentemot ett folk från tredje världen: när de utsattes för förnedrande tortyr initierades de irakiska fångarna i själva verket i den amerikanska kulturen. De fick smaka på den obscena undersida som utgör ett nödvändigt supplement till de allmänna värderingarna om personlig värdighet, demokrati och frihet.”

Redan av det här referatet framgår det förmodligen att det finns en ganska problematisk yvighet i Zizeks sätt att tänka. Men vad han vinner är en slagkraftighet som kanske är nödvändig om man ska närma sig ett ämne där föreställningarna är så färdiga, där bilden av vad som är gott och vad som är ont är så bekväm (”demokrati” vs ”icke-demokratiska krafter”, ”försvar” vs ”terrorism”, ”frihet” vs ”ofrihet” …) och just därför så falsk. Att Zizeks återkommande dialektiska vändingar för det mesta är så övertygande är alltså inte bara ett tecken på hans genialitet, utan också en indikation om fyrkantigheten hos den ideologi vi dagligen traskar omkring i utan att märka det.

Vi lever i ett samhälle som i stor utsträckning bygger på våld. Att i det läget fördöma våld i allmänhet är bara kontraproduktivt menar Zizek – någon tänkare för politiskt korrekta fredsaktivister är han sannerligen inte: ”Hotet i dag är inte passivitet, utan pseudo-aktivitet, driften att ’vara aktiv’, att ’delta’, att maskera intigheten i det som pågår. Folk ingriper hela tiden, ’gör något’; akademiker deltar i meningslösa debatter, och så vidare. Det verkligt svåra är att ta ett steg tillbaka, att dra sig undan.”

Det må förstås låta cyniskt, själv tror jag att han obehagligt nog har en stor poäng. Till vad leder till exempel en prisad kampanj – på Facebook, i tv och så vidare – mot gatuvåldet? (Har jag missat något? Finns det en mäktig lobbygrupp som är för gatuvåld? Är våld i hemmen mindre dåligt?) Risken, om man ska tro Zizek, är att vårt ofta fullt förståeliga och nödvändiga engagemang mot lokalt, subjektivt våld (gatuvåldet, fotbollshuliganer, Hamas raketer, rötägg bland Abu Ghraibs vakter) är en del av döljandet av ett mycket mer omfattande systematiskt våld. I det ljuset är det möjligt att instämma i avslutningsradens pessimistiska recept på social förändring: ”Att göra ingenting är ibland det mest våldsamma man kan göra.”

FAKTA

?Om våld

Hanna Arendt

Övers. Sven Hallén

Daidalos

Violence: Six Sideways Reflections

Slavoj Zizek

Picador

Anders Johansson