ÅSIKT

Dokudrama

Martin Aagård ser fortsättningen på reality-tv

1 av 3 | Foto: Foto: svt
Laura (Malin Arvidsson), Mandy (Sasha Becker), Emma (Tuva Novotny) i 183 dagar.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Dokusåpan ställde tv-dramatiken inför sin största utmaning någonsin.

Konkurrensen om tittarna blev plötsligt stenhård, publikens förväntningar radikalt annorlunda och inte ens de billigaste såpoperorna kunde möta den frenetiska produktionstakten i reality-fabriken.

Men tio år efter att holländaren Bart Spring in ’t Veld vann världens första omgång av Big Brother kommer två manusdrivna dramaserier som sammanbitet försöker tackla hotet från verklighets-tv.

SVT går till stenhård motattack.

MTV har bäddat in sig fullständigt i reality-styrkorna och skapat den första postdokusåpan bemannad med en helt ny sorts skådespelare.

SVT:s serie 183 dagar om ”livet efter dokusåpan” är en grov karikatyr på Big Brother. Inbäddat i töntig trance-

estetik berättas historien om hur deltagarna i ”Hus1” fastnat i tv-branschens cyniska grepp. Tuva Novotnys karaktär Emma söker rampljuset, men tittaren får snabbt veta att det hon verkligen behöver är sin frånvarande pappa. Och för att vi ska förstå att det ändå finns saker som är äkta i denna fejkade värld spelar Mandy revy i Folkets hus, Tarek engagerar sig politiskt och Emma är jätteduktig på att spela piano.

183 dagar försöker härma reality-tv:s ostrukturerade pratighet, men bränner av ett fyrverkeri av dramatiska klichéer för att berätta sin historia: Stureplansstekare häller upp champagnepyramider, hotfulla gangsters hotar på offentliga toaletter, klubbkids dansar i slow motion till plinkeplonk-musik, arga folkmassor skriker i munnen på varandra och alla sitter framför gryniga tv-skärmar och ser ohyggligt ensamma ut.

Seriens kritik är välbekant: Dokusåpor exploaterar osäkra individer som bara vill ha lite uppmärksamhet och leder till att deras personliga tragedier blir följetonger i kvällstidningarna. En kritik som lika lätt skulle kunna riktas mot Kungliga Dramatiska teatern. Men eftersom det här är drama för den som vägrar titta på dokusåpa så kommer man undan med att påstå nästan vad som helst.

Samtidigt på MTV – The Hills.

The Hills är det slutgiltiga beviset för att reality-tv förändrade tv-dramatiken i grunden.

Det har aldrig varit någon hemlighet att reality-tv är teater. När det holländska produktionsbolaget Endemol skapade Big Brother tog man det klassiska dramats ramar – det slutna rummet, statusstriderna, de insprängda monologerna – men skippade manuset och skådespelarna. Och lyckades producera timtals klaustrofobiskt tv-drama till en bråkdel av priset för samma mängd såpopera.

The Hills producenter hävdar visserligen envist att deras serie är reality, men ingen som sett mer än två minuter kan undgå att det är en fingertoppskänsligt regisserad föreställning som faktiskt är något radikalt nytt.

Själva historien är inte märkvärdig: Några äckligt bortskämda amerikanska ungdomar är på väg ut i yrkeslivet. Lauren Conrad har flyttat till Los Angeles för att jobba på Teen Vogue. Hon bor ihop med Heidi Montag som anställs på en pr-byrå och träffar en odräglig pojkvän vid namn Spencer Pratt.

The Hills är en fortsättning på MTV-succén Laguna Beach och Laurens kompis Whitney Port flyttade i december vidare till New York för att ”jobba” hos designern Diane von Fürstenberg i spinoff-serien The City. Vilket orsakat någon sorts uppgivenhet bland amerikanska kritiker. För hur sällan Whitney än är på sitt kontor och hur många gånger det än avslöjas att serien har ett manus så fortsätter MTV ändå förneka att det inte är ”på riktigt”.

Kanske är det viktigt att markera att ingen av huvudpersonerna är skådespelare.

För med Heidi, Spencer och Whitney har tv fått sina första ”dokuspelare”. Skådespelare som inte kan agera, utan snarare låter sin livsstil bli underlag för ett genomregisserat drama. Alla använder sina riktiga namn.

Vissa kommentatorer har kallat det ”surreality-tv”.

Och något måste det väl kallas. För i The Hills finns ett helt nytt skådespeleri; Heidis orörliga ansikte, Spencers oerhört monotona röst, de kraftlösa replikerna som sägs liggande på rygg i soffan. Allt är grepp som snotts från reality-tv och förädlats till ett avancerat amatörskådespeleri som vänder sig till tittare som vet att reality-drama är en fiktion ihopsnickrad vid klippbordet.

Man skulle kunna kalla The Hills för den första postdokusåpan för att göra det enklare för teaterhistorikerna, man kan också säga att den är som wrestling. Alla vet att det är fejk, men det blir roligare om åskådarna hjälper till att bevara illusionen.

Det räcker kanske med att konstatera att det är sant nyskapande tv.

Livet efter dokusåpan ter sig väldigt olika för den som accepterat det senaste decenniets tv-revolution och de som fortfarande avfärdar den. 183 dagar är en gammal dramafabriks protest mot att ha förlorat racet. MTV:s

produktutvecklare insåg istället att i realityn gömdes ett helt nytt skådespeleri och ett nytt sätt att berätta.

Det är förmodligen därför 183 dagar gör så ont att titta på.

FAKTA

Alla avsnitt av The Hills fram till säsong 4 finns på mtv.com. svtplay.se publicerar varje måndag nya avsnitt av 183 dagar.

Martin Aagård