ÅSIKT

Smärtsam bild av Slas

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Konstnären och författaren Stig Claesson, signaturen Slas, avled 80 år gammal i januari 2008.
Foto: Leif Claesson
Konstnären och författaren Stig Claesson, signaturen Slas, avled 80 år gammal i januari 2008.

Nils är inte gammal när hans pappa Stig avkräver honom ett löfte: När du blir stor måste du komma med sprit till mig så snart jag ber om det.

Stig storkonsumerar alkohol och tabletter. Elak, stingslig, varken barn eller vuxen. Ibland försvinner han på långa resor och kommer hem söndersupen och hjälplös till ungar och hustru. Ångern räcker för en dag eller två, sen börjar han skriva och skissa. Nils pappa är konstnär och författare, hans kreativitet kräver kaos och katastrofer, de är ett slags bränsle för en skaparmotor som annars riskerar skära ihop.

Blåbärsmaskinen är Nils Claessons självbiografiska berättelse om sin pappa Stig Claesson. Den har en tydlig adressat: ”Slas” läsare. Slas var inte den ni tror eller vill att han ska vara. Han var ingen mysfarbror, ingen genomreko söderkis. Han var så hänsynslöst självupptagen, att hans närmaste for allvarligt illa.

Jag kan bara tala för mig själv. Jag tycker om Slas (men skulle som de flesta värdera författarskapet högre om han inte skrivit samma bok fem gånger). Jag har dock aldrig trott att det kärvt gemytliga författarjaget är identiskt med människan Stig Claesson. Jag har överhuvudtaget aldrig funderat över hur Slas var privat, kanske för att han inte exploaterade sig i media.

Ändå är det smärtsamt att författaren Slas inte var lika kärvt gemytlig som förälder. Frågan är bara om Stig är mer ”sann” än Slas eller om båda är lika ”riktiga”, och utan de vattentäta skott emellan som Nils Claesson vill hävda. Som när Stig vänder sig till sin svärdotter med en replik som hämtad ur vilken Slas-roman som helst: ”Ro hit en askkopp, din magra jävel.”

Blåbärsmaskinen är det svikna barnets bild av sin pappa, här finns inga försök till omvänd eller dubbel blick. Det är ingen kritik. Problemet är att boken – som lider av stilistiska brister – staplar osorterade och oviktade oförrätter på varandra så att allt till slut känns som futiliteter. Så gör Nils Claesson sig själv en djup orättvisa, eftersom han onekligen blivit systematiskt sårad. Besvikelsen över Stig har slagit över i en svartsjuka gentemot den uppskattade Slas, en svartsjuka som känns lite bitter och ogin, eftersom han inte har något negativt att säga om sin pappa som författare och konstnär – snarare tvärtom.

Stig Claessons sista år var en alkoholtyngd misär i en stuga på landet. Han fraktas mellan olika cancerkliniker, hjälpt endast av sina barn. Bokens sista sidor låter ana en annan sorts sorg över sin förlorade far än den Nils

Claesson burit sedan barnben. Om han vågat bejaka den hade Blåbärsmaskinen kunnat bli ett riktigt gripande pappaporträtt.

FAKTA

Sakprosa » Blåbärsmaskinen

Nils Claesson

Ruin

Åsa Linderborg