ÅSIKT

Konst av tidens tecken

1 av 4 | Foto: Bonniers Konsthall
Installationen ”Non Stop Unfold” är uppbyggd av produkter från Ikea.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När konstnärer laborerar med reklamens bildspråk, tänker man sig automatiskt att där finns en underliggande kritik. Man läser konsten sociologiskt, som symptom, utan att den själv alltid har artikulerat sig. När jag ser Gunilla Klingbergs utställning på Bonniers Konsthall undrar jag om inte det här sättet att tänka leder till en utslätning av politiska och estetiska värden.

Gunilla Klingberg använder sig ofta av logotyper i sina verk, gärna från lågpriskedjor, som hon bearbetar och omvandlar till esoteriska mönster. Det är en nivellerande operation som förbigår teckens värden för att se dem som bärare av obestämda auror. Västvärldens vurm för det exotiskt religiösa, som i New Age, samplas med konsumtionskulturens glänsande former.

Konceptet att sammanföra andliga symboler och varumärken tycks outtömligt för konstnären, nästan allt hon gör bygger på den här kombinationen.

Konsthallens långa glasfasad har täckts med stora orangea mandala-former gjorda av logotyper. Den lyser som en mönstrad lykta när man ser den från Vasaparken och jag kommer att tänka på skyltfönster hos klädkejdan Indiska. Inuti utställningen fungerar den som ett perforerat skal kring en mönstervärld som reproducerar sig som genom ett kalejdoskop.

Installationen Non Stop Unfold är uppbyggd av produkter från Ikea: hopsydda rispapperslampor, badrumsskåp och polyesterblommor på nylontråd. En dvd-film från varuhuset har redigerats så att inredningsmiljöerna vecklas ut som i ett stjärnmönster; allt till ljudet från en högtalare och mikrofon i rundgång.

Det här är konst som egentligen borde vara bra, en avtäckning av vad Walter Benjamin så sinnrikt kallade för varusamhällets fantasmagorier. Och när jag läser Sara Arrhenius uppslagsrika text om hur konstnären skildrar en värld som alltmer förvandlas till en yta full av tecken, vill jag hålla med.

Men det är något märkvärdigt stumt över Klingbergs arbeten, något odynamiskt över hur det förment ursprungliga ställs mot det kommersiella. Som om konstnären funnit en formel att skapa ständigt nya konstprodukter utifrån utan att behöva gå till botten med frågeställningen. Det är mer oreflekterad alstring och

spegling än analys. Som om skaparprocessen självfördunklats av varornas starka fetischkaraktär.

FAKTA

KONST » Gunilla Klingberg

Bonniers Konsthall

Till och med 12 april

Camilla Hammarström