ÅSIKT

De övergivna

Elfriede Jelinek om Amstetten, Österrike och den helige Fadern

Illustration: MOLLY BARTLING
Illustration: MOLLY BARTLING
KULTUR

I april förra året skakades världen av nyheten om att Josef Fritzl under 24 år hållit sin dotter Elisabeth fången i en källare, utsatt henne för systematiska våldtäkter och sett sju barn födas som resultat av övergreppen.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag börjar rättegången mot Fritzl. Den obegripliga historien om vad människor är kapabla att göra mot varandra, kommer än en gång att få liv.

Aftonbladets kulturredaktion kan i dag exklusivt publicera Elfriede Jelineks text om händelserna i Amstetten.

Elfriede Jelinek.
Foto: AP
Elfriede Jelinek.

Österrike är en liten värld, där den stora repeterar. I Amstettens ännu mindre källarhåla äger föreställningen rum, varje dag, varje natt. Ingen föreställning ställs in på grund av något. Även förlossningarna hör till dagens och föreställningens program. Det kan över huvud taget bara finnas föreställningar. Ingen järnridå, inte ens gallerstänger, stänger behövs inte, vi har ju den egenhändigt gjutna betongdörren med blyplattor, denna stängningsanordning är bastant, håller i evigheter, den elektroniska utrustningen räcker också länge, bara man byter batterier ordentligt (den måste ha blivit gjuten därnere, den stora dörren, en ensam människa kan inte ha släpat ned den själv), galler behövs inte när det finns inbyggda betongdörrar, gallerstänger kunde möjliggöra en utblick som, ständigt beskuren, ändå är mer än inget ljus alls, och därför gäller inte, sannerligen inte: Blott galler – och bak dessa ingen värld. Här gäller Faderns ord, Fadern som till och med är Morfar, inget särskilt med det, det finns ju fäder och morfäder i samma person, det finns ju också den heliga treenigheten, en i tre, här har vi en Gud Fader som är alla personer och sköter pratet (med undantag för teven och radion som var tillåtna därnere). Inga stänger, inga gallerstänger finns här. Det är alltså inte ens möjligt att se emellan någonting som man kan titta ut genom, för att se ingen värld. Att se en värld är omöjligt från början, man ser inte ens tusen remsor av en värld, man ser ingenting alls. Den flitige mannen lade också ned arbete på att göra fint i fängelsehålan. Kanske lät han till och med den skändade dottern, modern till hans andra sju barn (ett, då dött, ”röjdes undan” i kaminen, sade en tjänsteman, jag minns inte vem), vara med och bestämma färgen på kaklet och de andra inredningsdetaljerna, kanske fick hon ha ett ord med i laget, jag tror inte det.

Vi tar alltid specialerbjudandet, hur det än ser ut. Kanske skulle denne auktoriserade Gud Fader, Gud Morfader, Elektrikerfader, ha kunnat efterskänka en millimeter makt (nej, inte ens denna koncession ger han, men så var han ju också ett uppfinnargeni, elektroteknikern, precis som herr Priklopil, en man med en plan, en pysslare), som den glada manligheten kanske skulle ha saknat om den behövdes, men vår manlighet har vi alltid tillgång till, därför måste också kvinnligheten ständigt vara tillgänglig, lika rättigheter för alla, när man t ex glatt poserar framför kameran i Thailand, då är manligheten rätt nödvändig, och denna manlighet finns i gott förvar i den mönstrade lilla påsen under den tjocka buken, om man inte har användning för den just då, sparad till den sista smörjelsen i denna lilla oblatpåse, vars innehåll kan förvandlas, från ord till kött och tillbaka till ord igen. Och sedan delas det ut. I denna lilla påse ryms allt som berett andra ett helvete, som påstås vara himlen, en färggrann skamlöshetsbehållare, utan tvivel tog Gud, herr Morfader och Fader gärna fram den. Då hade han ingen skam. I den med klistermärken och barnteckningar dekorerade lilla livsträdgården (föreställningen äger som sagt rum i stället för repetitionen, för vi behöver inte repetera mer, vi kan det redan) uppför han sig, han kan uppföra sig som han vill där, han kan störa uppförandet hur han vill, för det är hans uppförande. Denne Morfar-Gudfaders föreställning, han som inrättat en idyll, en okonstlad kopia av kvinnokroppen, med många nischer och gångar, man kan inte se in överallt från alla håll, det är ingen konst att använda något som kvinnokropp ens när man inte har någon, det finns uppblåsbara sexdockor, urkärnade äpplen, djur etc., men det är verkligen en konst att bygga rum efter kvinnans förebild och smycka dem med fina mönster, ett tempel som uppförts enbart för Faderns begär, alltid redo, ständigt redo, att ta emot närvaro, som utan vidare kan vara ännu en kvinnokropp, så länge den bara är lugn. Kvinnan (och barnen) är den enda närvaron som räknas därnere. Kanske hade det kostat henne livet om vi inte fortfarande hade behövt henne för att kunna använda henne. Den som inte är lugn, den som skriker, blir befriad och får komma upp i huset. Den som inte gör uppror vet hut, brukar man säga i Österrike. I offentligheten ska det råda lugn, när Fadern inte har tid, kejsaren, herr kardinalen, herr biskopen av St. Pölten vid prästseminariet, där pojkar åter skattades högre än kvinnor. År 1848 gjorde man uppror, men det varade inte länge, och man talar inte om det ens 160 år senare, man tiger fortfarande om det. Uppror är inte särskilt populära här och för det mesta leder de ingen vart, då var nazisterna 1938 mer populära, både ohyfs och uppror är inte särskilt populära här, såvida det inte riktar sig mot försvarslösa, då är vi starka igen.

Vad var det förbundspresidenten sade i går? Han sade att Österrike borde vara berömt i världen för att ha exporterat och spritt idén med SOS-barnbyar, ut med idén i världen, marsch, marsch, går det att snabba på lite?! Men den är ju redan där, den skyndade sig, barnbyidén. Nej, någon barnby var inte källarhålan i Amstetten, barnbyar finns någon annanstans, till och med i utlandet, vi har ju exporterat dem, åtminstone idén, och tre barn gör dessutom ingen by, men liten var den i alla fall, platsen i källaren, det stämmer, mindre hade inte varit möjligt. Här i Österrike är allting en repetition för något som kommer att hända senare, och tydligen var den lilla källarfamiljens frihet redan planerad, uttänkt i förväg. Senast till sommaren skulle dottern hämtas från den påhittade sekten och kärleksfullt återbördas till den äktenskapliga sängen därhemma. Senast till sommaren skulle hon ha förts över. I längden vore det ju för jobbigt för pater familias att hela tiden behöva gå ner i källaren, han är ju ingen ungdom längre, och tänk om jag blir sjuk? Tänk om jag får lust att resa till Thailand igen, eftersom jag vill se en annan fitta och sätta på den? Hela tiden samma, det håller inte i längden, blir trist, inte heller hustrun dög ju längre utan måste ersättas med det egna barnet. Det är besvärligt. Att ha barn. Senast vid 18 flyttar de från sin barnby, där de placerats för att de inte har någon och ingen vill ha dem (tror jag i alla fall). Den 19-åriga dottern/barnbarnet brände sig själv därnere i källaren, hon offrade sig för familjen. Hon kommer kanske att dö, denna Jeanne d’Arc, hon brändes inte som nyfödd, inte ännu, det är bra, då kunde man bränna henne senare likt ett skepp som man aldrig tänker återvända med, hon brändes inte eftersom vi kanske kommer att behöva henne senare som familjens räddare. Och vi behövde henne. Vi kunde inte vara utan henne! När vi behöver detta barn, likgiltigt för vad, då finns det alltid där. Vad bra att vi avlade det en gång! Om den svagaste länken inte hade offrats, den enda dottern/barnbarnet därnere (i motsats till faderns dotterobjekt, modern till sju barn, alla med hennes egen pappa, så att det stannar i familjen, ingenting får nå ut, det är det första budet här: Du skall ingenting märka. Ingenting skall komma ut, ingen skall komma ut, varför annars finns det stål och betong? Redan för Natascha K fungerade ju betongproppen bra, den höll måttet, så varför inte betong? Inte ett ont ord om den goda betongen! Betong är inte kall, den kan också vara varm, den är ett bra, hållbart material, enligt reklamen måste den inte alls kännas kall, och människan å sin sida är ett varmt material som andas – när man tillåter det! – bakom betongpropparna, varmed man tillsluter henne, inne- och utesluter henne, i enlighet med Faderns vilja och ord, som ensamt gäller här, ensamt är giltigt, i Faderns namn, visserligen förekommer även sonens, liksom den helige Ande, men allting börjar och slutar med Faderns namn), skulle det inte ha funnits någon räddning. Nu, när alla som kunde räddas har blivit räddade, fruktar politikerna att Österrike ska få dåligt rykte, det vore fruktansvärt. Nu hör man inte längre skriken som kom från källaren, eftersom man givetvis inte kunde höra dem alls, det fanns inga sprickor eller glipor som var stora nog för skrik, om de hade försökt att tränga ut. Det fanns bara små ventilationsspringor. Springor, också i mänskliga kroppar, särskilt kvinnliga, förstår sig fadern på, det var ju han som gjorde dem. Han gjorde ju allt, eftersom han kunde göra det. Gudskelov. Bara ingen skriker! Inga skrik tränger ut härifrån, inte heller den födande kvinnans skrik. Efter så många barn har man kanske också vant sig vid att föda. Bara ett gick ur tiden och blev ju: undanröjt i kaminen.

Vi får absolut inte skada vårt rykte, och om skadan en gång har skett är det vår ensak. Österrike är betydelsefullt, berömt och älskat för så mycket, för all del även: åtrått. Vad glada, kloka kvinnor säger räknas också, även om vi inte kan höra det, men det snappar vi förstås också upp, vid sidan av allt som Herren säger och allt viktigt som herrarna säger, på telefon, till escortservicen, allt de säger till lyxcallgirlen, vars memoarer dyker upp i en veckotidning och lika snabbt försvinner igen. Säkert var det någon som betalade bra för att den lyxprostituerade kvinnans minnen inte skulle offentliggöras. Vi behöver inget offentliggörande, vi har redan en verklighet, som för tillfället måste räddas, eftersom den har verkat så overklig på sistone, men huvudsaken är att den fungerar. Fast vi vill ju också veta vad herr chefsläkaren, herr domaren och vad den där och den andre herren därborta säger, det vill vi också veta, när deras rykte inte når offentligheten, utan privat och helt för sig själva och med en villig, inte billig kvinna. När vi nu inte kan höra vad Fadern säger till sonen, vad Fadern gör med sonen, jag menar, Fadern tillsäger dottern (fastän: för makten är det inte nödvändigt att tala, eller ens visa sig, det räcker om ett litet rum ställs i ordning åt den, så härskar den redan över allt som finns där), som är hans fru, eftersom hon är en kvinna, nåja, han kan ju säga något också till sonen, som lever nere i källaren, javisst, den andre också (men han är bara fem och tycker fortfarande att det är roligt att åka bil), om vi alltså inte kan höra vad Fadern säger till sina livegna, då måste Faderns ord, och det är bara de som gäller här, höras överallt, ty här består offentligheten av Faderns ord. Vi behöver gudbevars inte gå ner i källaren, vi behöver över huvud taget inte gå ner i källaren, utom när vi hämtar skidorna eller cyklarna, allt efter årstid, vi behöver inte gå ner i källaren, vi hör ju Fadern också ovan jord, vi hör honom överallt, för honom finns inga begränsningar. Vi dränks i Faderns ord, om den helige Fadern kommer en gång, då med sina heliga ord, om möjligt dygnet runt, och då med ett ord om söndagen och med andra ord för andra dagar. Och då har det åter utväxlats tillräckligt många ord, nej, utdelats, fler ord eller ljud kan inte släppas igenom, det är redan fullt i den här fängelsehålan, hur många tror ni egentligen att det får plats?, då skulle vi ju behöva bygga ut, vilket är jobbigt i en källare; men det var åtminstone inte särskilt högt i tak i rummen, det hade nämligen inte gått, det går inte för sig att någon går iväg, inte särskilt högt i tak, högst 1,70 meter, det går, då går ingen härifrån, och människorna är ju för det mesta inte så långa, och med mindre luft och ljus växer de sannolikt ännu mindre. En önskvärd effekt. Ingen ska växa ifrån oss, allt ska stanna mellan oss, vi tänker inte släppa ut något, så att man inte börjar prata om oss i utlandet. Vi sprider gärna Faderns ord genom fäderneslandets kanaler, och vi leder det också tillbaka dit, när vi har njutit tillräckligt av det. Ni i utlandet, var vänliga och lyssna på vårt ord, lyssna på operabalen och nyårskonserten, lyssna på allt! men inte på våra skrik! Vänligen ignorera dem, vi ignorerar dem ju själva när allt kommer omkring, och vi måste ju veta. Men skriken tränger ju inte ens in till grannen eller från källaren upp till det egna huset.

FAKTA

Översättning: Anna Bengtsson

Fotnot: Elfriede Jelinek har tidigare sagt nej till alla förfrågningar om översättning av texten, men genom sin personliga kontakt med ordföranden för Stig Dagerman-sällskapet, Bengt Söderhäll, har hon gett tillåtelse till en svensk översättning. År 2004 belönades Jelinek med både Stig Dagermanpriset och Nobelpriset.

Pantern

I Jardin des Plantes, Paris

Hans blick är trött av alla dessa stänger.

Den fångar inget mera på sin färd.

För honom finns det, så långt blicken tränger,

Blott galler – och bak dessa ingen värld.

Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,

Där han sitt trånga, snåla kretslopp går,

Är kraftens dans omkring en mitt, där fången

En halvt bedövad, väldig vilja står.

Blott sällan kan det underbara hända,

Att någon bild går in i hans pupill,

Går genom lemmarna, de stilla, spända

– och hör i hjärtat upp att vara till.

Rainer Maria Rilke

Översättning Johannes Edfelt

Elfriede Jelinek