ÅSIKT

5 steg mot en starkare kultur

1 av 2
Mats Söderlund.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kulturutredningen är rena chockdoktrinen. Som en orkan sveper den in över kulturlivets infrastruktur och som en självutnämnd räddare i nöden föreslår den en helt ny arkitektur för kulturkontroll.

När alliansregeringen talar om att kulturarvet ska bevaras, brukas och tolkas räcker den politiska viljan inte ens till fri entré på statliga museer. När de talar om kulturens betydelse för ett kreativt näringsliv syftar de inte på kreativiteten i maskinhallarna, på köksgolven och i valsverken. Att dra in stödet till En Bok För Alla var ett ideologiskt beslut. Kulturministern bemödade sig inte att ta reda på om det verkligen var så att En Bok För Alla konkurrerade med andra förlag, eller om de lägre bokpriserna faktiskt gjorde verksamheten onödig.

Borgerliga politiker och debattörer har länge velat göra sig av med Kulturrådet, sett snett på Författarfonden och ogillat Litteraturstödet. Litteraturstödet beskrivs som ett stöd till förlagen men är ett titelstöd och ett direkt svar på kommersialismens skadeverkningar. När man övergav systemet med fasta bokpriser minskade utgivningen av ny svensk skönlitteratur successivt, särskilt på de större förlagen. Behovet av ett riktat litteraturstöd har ökat de senaste tio åren men nu vill kulturutredningen göra om det till ett förlagsstöd.

De flesta bedömare är överens om att de föreslagna kulturpolitiska målen innebär en instrumentalisering av kulturen. Vi borde ha väntat oss det. Den 15 februari läser jag i Dagens Nyheter: ”Regeringen ser ner på humaniora”. Det är professorn i litteraturvetenskap, Lisbeth Larsson, som skriver att Vetenskapsrådets styrelse inte längre kommer att utses av forskarsamhället utan av regeringen och att det nyttiggörande som kommer att styra forskningen på universitet och högskolor handlar om beräkningsbar ökad ekonomisk tillväxt.

Den här regeringen vill förändra hur jag tänker. Ett nytt språk lägrar sig över konstnärer, musiker och författare. Ord som sfärer, entreprenörer, bidragsberoende, småföretagare.

Men kultur är inte ett verktyg för att införa demokrati. Inte ens för att förbättra utbildningen eller affärsförbindelserna med främmande makter. Kulturen är den främmande makten. Kulturen är den enda makten. Själva kulturen har inget att sälja. Det vi skapar finns inte i någon butik, eller biljettlucka någonstans. För det är inte böckerna vi säljer, pärmarna med papper och trycksvärta, inte ens tiden på scenen, eller dvd-skivan eller mp3-filen eller digitalboxen.

Det kulturen skapar finns inte till salu, kan inte beskrivas, eller fångas eller ens efterfrågas. Vi har inte kultur för att skapa fred, vi har inte kultur för att öka integrationen, vi har inte kultur för att höja kreativiteten i näringslivet eller öka valdeltagandet. Vi vill ha företagande, trygghet, tillväxt och demokrati för att kunna ägna oss åt kultur. Kulturen är själva målet. Och själva början.

Kulturutredningen vill ge kulturpolitiken en starkare ställning. Varför står inte kulturarbetarna upp och jublar? Äntligen!? Var är hurraropen, var är gratulationerna, var är entusiasmen?

Om regeringen, eller oppositionen, verkligen vill ha en starkare kultur så ska de:

1 Omedelbart avsätta en miljard till arbetsstipendier för de fria kulturskaparna.

2 Omedelbart avsätta en miljard till kulturinstitutioner, bibliotek och andra offentliga kulturarenor.

3 Sluta vackla kring upphovsrätten. Ge upphovsmännen en stark lag i ryggen så att vi kan få ordentligt betalt för det vi gör.

4 Se till att de sociala trygghetssystemen fungerar även för fria kulturskapare.

5 Reformera skattesystemet så att resultatet av kulturellt skapande betraktas som en förmögenhet och inte som en råvara.

Kulturutredningens direktiv och regeringens nyspråk genomsyras av en djup okunskap om och ett förakt för kreativa processer. Varför bredda kulturskaparnas arbetsmarknad? Är det inte ett arbete att skriva, komponera, måla, sjunga osv? Varför kan inte Lena Adelsohn Liljeroth med anhang respektera att det kan ta dagar eller veckor att formulera ett enda bevingat ord av Karin Boye: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.

Eller menar kulturministern att hon vet bättre, igen?

Regeringen vill förvandla oss till marionetter i sin egen teater. För att hindra det behöver vi agera politiskt och med språket som vårt främsta vapen.

Mats Söderlund