ÅSIKT

Så mördas oskyldiga

Christopher Holmbäck om USA:s krigsbrott i Irak

1 av 4 | Foto: Logan Laituri
En amerikansk soldat hotar en civil irakier med en kulspruta.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hjältens välkommen-hem-fest. Irakveteranen ger efter för tjatet: ”Allright, ni ska få en historia från kriget.” Han berättar hur hans vänner våldtog en 15-årig flicka, dödade henne och brände kroppen. Hur han lät det ske. Han gråter. ”Bilder som dessa är för evigt inpräntade i mitt huvud och jag vet inte hur i helvete jag ska bli av med dem.” Tyst. Obehagligt. Vad ska vem säga nu? Men festen räddas. ”Vi firar en krigshjälte här!”, säger någon. Applåder och jubel. Fotografering av krigshjälten, med fuktiga ögonfransar och tillkämpat halvleende. Ridå.

Slutscenen i Brian de Palmas dokudrama Redacted är en blixtbild av självförnekelsen i det amerikanska samhället. Irak, Afghanistan och tio krig till kan gå åt helvete, bilden av den amerikanska militären som i grunden god, civiliserad och stolt står fast. Skyll på politiker eller otacksamma araber, men rör inte min soldat.

Mot mytbildningen står soldaterna som vågar vittna om sina egna krigsbrott. De tar sitt vapen – samhällets respekt för soldaten – och tvingar samhället att trycka fingrarna längre in i öronen. Eller börja lyssna.

Sedan 2006 har jag tagit del av veteraners krigshistorier och levnadsöden. Under vintern 2007 bodde jag med veteraner som ägnade dagarna åt att röka på och på olika sätt jobba för att stoppa kriget de deltagit i. De är några av de tusentals soldater och veteraner som menar att Iraks största problem är den amerikanska närvaron. Det senaste året har Irakveteraner hållit offentliga vittnesmål runtom i USA, andra har berättat sina historier i böcker och bloggar. Ockupationens maskineri undersöks i böcker som Collateral Damage – America’s war against Iraqi civilians (Nation Books 2008), där journalisterna Chris Hedges och Laila Al-Arian intervjuat 50 veteraner. Hedges gör skillnad på när soldaterna dödar – att skjuta någon som har kapacitet att döda dig – och när de mördar. ”Kriget i Irak handlar nu primärt om mördande”, skriver han. ”Det är väldigt lite dödande.”

Över en miljon amerikanska soldater har varit i Irak, många flera gånger. Lägg därtill hundratusentals tungt beväpnade ”privata säkerhetsvakter” som tjänstgjort åt USA. Många av dessa fyller sina kameror och mobiltelefoner med bilder på irakiska barn, irakiska kroppsdelar, låtsasknullande soldater. Denna ofattbara mängd bildbevis – gömda på minneskort, glömda i lådor – är en tidstypisk illustration av en dammig sanning: endast smulor av krigets verklighet blir en del av den offentliga berättelsen.

Några av fotografierna finns på min hårddisk. En irakier vars huvud är bortsprängt (så som ofta händer när de ”kommer för nära” en amerikansk vägspärr och soldater öppnar eld med tunga vapen). En avsliten bit av ett ansikte – näsan, ett ihopskrynklat öga, skärvor av en mustasch – monterad på en hjälm. Klick.

Hundratals veteraner samlades förra året i en förort till Washington DC för att vittna om systematiska krigsförbrytelser i Irak. Hart Viges berättade om trofén, ett välkänt fenomen bland Irakveteraner: Hans stridsgrupp får syn på ett lik vid sidan av vägen. Den mördade mannens kropp blir snart omringad av poserande fjuniga soldatansikten.

”Du, Viges, vill du inte ha ett foto med dig och den här killen?”, frågar någon.

Viges tackar nej. Han vill inte vara med om spektaklet.

”Men inte för att det var helt sjukt och etiskt fel”, berättar han flera år senare. ”Jag sa nej för att det inte var min skalp – man borde inte posera med troféer man inte har dödat själv. Det var så jag tänkte på den tiden. Jag var inte ens upprörd över att den här mannen var död.”

Ett annat av ockupationens begrepp är ”drop weapons”, vilket ofta är AK-47:or, irakiernas standardvapen. Amerikanska soldater dumpar vapnen på dödade civila irakier så att de kan rapporteras som motståndsmän. ”Den här proceduren uppmuntrades ofta men bara bakom stängda dörrar”, berättar Jason Washburn som skickats till Irak tre gånger.

Enligt en opinionsundersökning från 2007 var amerikanens medianuppskattning att 9?890 irakier dött till följd av kriget. Samma år uppskattade det brittiska opinionsinstutet ORB att över en miljon irakier dött i kriget. Den tyngsta studien som genomförts publicerades i The Lancet visade att 600?000 dödats fram till juli 2006. Amerikansk massmedia har ofta avfärdat studien som hafsig propaganda.

Den mest rubrikskapande siffran i The Lancets rapport har mottagits med största möjliga tystnad: minst 180?000 irakier dödades av koalitionstrupper fram till mitten av 2006. Och nu har kriget pågått nästan lika länge till. Men det sjunker inte in. Abu Ghraib, massakern i Haditha, floden av irakiska vittnesmål om amerikanska attacker – övergreppen förträngs, blir till bleknande undantag, och offret blir en realistisk bild av krigets vardag.

Veteranernas historier kuggar in i varandra och tydliggör komponenterna i ockupationens tomgång. Och det handlar inte om att mäkla fred mellan irakier utan om vardagsrasism, frustration över en osynlig fiende, klumpiga hämndaktioner.

När ockupationen går in på sjunde året är de amerikanska soldaterna inte ute och letar bråk lika mycket, de dödar färre irakier. Strategin är i?stället att betala, understödja och ge vapen till sunnigrupper (varav många nyligen stred mot USA), shiitiskdominerad polis och militär och kurdisk milis. Ger ett sprängladdat relativt lugn. En politisk lösning för de etniskt rensade känns avlägsen. Få av de över fyra miljoner flyktingarna vågar återvända.

Efter fyra års tjänstgöring – det är straffbart att bryta kontraktet – och flera turer till Irak, ska veteranen försöka leva i samhället som förnekar honom och hyllar bilden av honom. Bland biverkningarna märks tablettknarkande, alkoholism, krossade förhållanden, våldshandlingar och mord, självmord. För några blir det civila ­livet outhärdligt – den enda lösningen att återvända till kriget, kamratskapen, adrenalinet.

Men det finns en annan utväg: att spegla sina aktioner i vitögat för den som vågar se. Jon Turner, som dödat flera civila irakier, avslutade sitt vittnesmål utanför Washington DC förra året: ”Jag vill säga förlåt för hatet och förödelsen som jag orsakat oskyldiga människor … Verkligheten har visat att det inte är okej, och tills folk får höra vad som pågår i det här kriget så kommer det att fortgå och människor kommer fortsätta att dö. Jag är ledsen för vad jag har gjort. Jag är inte längre det monster jag en gång var.”

Jon Turner var 22 år gammal när han sa det.

FAKTA

Fotnot: Christopher Holmbäck skrev 2007 om veteraner som blivit antikrigsaktivister för University of California, Davis. Som del i detta forskningsprojekt praktiserade han på Courage to Resist, en organisation som stödjer krigsvägrare. Han har skrivit om veteraner och krigsvägrare i Sverige, Spanien och USA.

FAKTA

Sex år sedan invasionen

?20 mars 2003 invaderas Irak av en koalition av amerikanska och brittiska trupper ­under ledning av general Tommy Franks. Målet är att störta Saddam Hussein och eliminera de massförstörelsevapen han felaktigt påstås ha.

?9 april 2003 faller Bagdad.

?13 december 2003 tillfångatas Saddam Hussein. Han avrättas den 30 december 2006.

?Hittills beräknas mellan 600?000 och 1,2 miljoner människor ha dött till följd av kriget, varav 4 262 amerikaner.

?USA har spenderat 860 miljarder dollar på kriget.

Christopher Holmbäck