ÅSIKT

Vattenkraft

Kristofer Folkhammar läser Ann Jäderlunds nya diktsamling

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ann Jäderlunds dikt dissekerar språk, söndrar syntax och arbetar anmärkningsvärt bokstavligt, nästan platt, med sprakande poetiska bilder.

Det är en motsägelsens dikt. En poesi som självkritiskt tycks vilja utplåna sig själv, inte stödja sig på några härskande språkliga konventioner, samtidigt som den, till synes nästan ofrivilligt, slår ut i en makalös underskön prakt.

Här är både textkropp och människokropp på samma gång konkreta och vilt främmande, suggestiva och fullt genomskådliga. Orden bär mening och leker att orden bär mening. Helt genomlysta av papper, ljus, en porös kraft.

I senare samlingar har denna kraft delvis flyttats från en språklig till en mer prosaisk, tematisk nivå. I förra boken, I en cylinder i vattnet av vattengråt, från 2006 verkade texten kring ett minnesarbete, en omöjlig sorg som både ville skrivas fram och hållas nedsänkt i glömska.

Vattnet är en återkommande figur, som varierats genom författarskapet. Man kan tänka sig vattnet som en övergripande metafor: att texten hos Jäderlund inte är en mönsterskapande väv, utan snarare något vattenlikt – sammanförande, sönderdelande. Livsbringande, mördande. Och renande. Eventuellt.

Svittiteln ”Varför är vi inte i paradiset?”, som inleder den nya boken, syns också som blänkande guldsatt baksidestext. En lika rasande existentiell som hopplöst barnslig fråga: Varför finns vi i en värld av blodigt våld fram till döden?

”Att vara är som ett hinder” står det. Att finnas till i detta icke-paradis är att helt bestå av skuld. De kristna motiven används som spelplaner, mytstoff att fästa tillvaron mot, snarare än som religiösa prövostenar. Själva existensen är ett projekt att nästan uthärda, nästan utplåna i jakt på en ”nästanplats” som dikten kan verka från:

Det som är i vattnet. Men inte

är vattnet. Som vattnet inte

känner. Men som är vattnet

inifrån. Som ingen känner.

Men är allting inifrån. Som

inte finns. Vars kropp inte

finns. Inte doft hörsel. Syn

eller tal. Och inte är

förgängligt.

Med den bottenlösa sorgen/skulden och det sköna, sköra språket som insats laborerar Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar med de förljuget skarpa punkterna existens och död. Där ett explicit våld forsar fram: De/ våldtog varandra innan. Sedan/ satte de bomull i varandras/ munnar och tände/ på. Medan de ännu levde. Att/ vara älskad älskad/ över allting.

Den nya samlingen är Jäderlunds omfångsmässigt och tematiskt största hittills. Typiska grepp från tidigare böcker verkar intill varandra – manisk fyrtakt, svindlande brant prosadikt, det lika lekfullt blommiga som sorgligt flertydiga: Åh körsbärsblom./ Ni vita tunna. Var/ aldrig som vi/ med skam.

Men här syns också något nytt. Om storformen tidigare byggt på stramhet eller stilmässig konsekvens, tycks denna bok bredare filtrerad, mer inkluderande.

I mitten kan man ana en vändning. Något lyfter, lättar. Förtvivlan kvarstår, men visst rymmer den en underton av, jag tvekar att säga det – hopp? Ett hopp om hopp?

”Calaissviten – Om den påbörjade och avbrutna avrättningen av de sex förnämsta invånarna i Calais i juni 1347”, fungerar som en avdelare.

Som om den historiska uppoffring och nåd som sviten hänvisar till, får en apokalyptiskt renande, stärkande inverkan på dikten, som reser sig: Om jag varje/ dag intalar mig själv att jag fylls med mod.

Jag kan inte komma på någon annan dikt som är skitsvår och otäck på ett helt grundläggande vis, samtidigt som den så öppet låter sig älskas. Jäderlund släpper in läsaren, låter denne vara i dikten, uppleva den.

Fantastiskt och skoningslöst angår den som arbete med språket, det vill säga världen, och människokroppen, det vill säga det enda stycke materia vi lär erfara inifrån.

FAKTA

POESI

Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar

Ann Jäderlund

Albert Bonniers förlag

FAKTA

Ann Jäderlund

Poet och dramatiker, född 1955.

Debuterade 1985 med ”Vimpelstaden”. Andra titlar i urval: ”Snart går jag i sommaren ut” (1990) ”mörker mörka mörkt kristaller” (1994).

Samlade dikter utkom i pocket 2002.

Fick Aftonbladets litteraturpris 1992.

Kristofer Folkhammar