ÅSIKT

Tystades av makten

Tv-journalisten Massood Qiam om slutet för yttrandefriheten i Afghanistan

1 av 3 | Foto: Fardin Waezi
Massood Qiam under arbetet med ett inslag för den afghanska tv-kanalen Tolo TV. Efter påtryckningar från utbildningsministern stoppades hans program förra året.
KULTUR

?Massood Qiam, den förste reportern i Afghanistan som ägnade sig åt undersökande journalistik, söker nu asyl i Sverige.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Här skriver han för Aftonbladet om varför den korta perioden av yttrandefrihet i Afghanistan är över.

En varm sommardag år 2000 när jag kom gående längs en gata i Kabul tillsammans med min bror hörde jag en röst som ropade till mig bakom min rygg: ”Stanna där, pojke!” Jag kastade en blick bakåt och fick se en talibansk religionspolis med en piska i handen. Han stirrade hotfullt på oss. Mitt hjärta slog våldsamt. Religionspolisen kom närmare och utan att röra en min gav han mig och min bror några hårda rapp med piskan. Fotgängare stirrade på oss när de gick förbi, men de fortsatte framåt längs gatan. Talibanen sa föraktfullt till oss att vi hade låtit håret växa för att locka till oss kvinnor. Han tog oss till en bil där de klippte av oss håret, och sedan fördes vi, tillsammans med ett stort antal andra pojkar och män som också gjort sig skyldiga till brottet att ha långt hår och kortklippt skägg, till fängelset. Religionspolisens fängelse var beläget på andra sidan gatan från det som en gång varit Kabuls zoo. Brottslingar som jag och min bror satt inspärrade där i några dagar.

I Kabul såg jag en gång en kvinna som blev misshandlad av talibaner. Hon blev så illa slagen att hon svimmade, och sedan låg kvar medvetslös på gatan. Men sådana scener hörde inte till vanligheterna. Kabuls invånare skonades i hög grad av talibanerna. Nyheter om deras illdåd i landets centrala delar nådde oss via BBC.

Sedan kom 11 september-attackerna. Även om attackerna utgjorde en tragedi i sig, som innebar tusentals oskyldiga människors död, så medförde de positiva konsekvenser för afghanerna när talibanerna avlägsnades från makten.

Jag och miljoner av mina landsmän pratade nu om demokrati. Ett styrelsesätt som amerikanerna hade utfärdat löften om. Vi hade inte den ringaste aning om vad det kunde innebära. Vissa sa att demokrati innebar lika rättigheter för män och kvinnor, medan andra sa att det handlade om fria val och rösträtt. Ytterligare andra sa att demokrati betydde återuppbyggnad, arbete och välfärd, medan andra sa att demokrati är detsamma som yttrande- och tankefrihet.

Jag fick så småningom lära mig att demokrati kan innebära tankefrihet. Ett par år efter talibanernas fall började jag arbeta på en lokal privat radiostation som just hade börjat sända. I Afghanistan var åren 2003 till 2006 de bästa från yttrandefrihetssynpunkt, och jag blev gradvis en välkänd person i afghanska medier. 2004 sjösatte jag ett program i Tolo TV, en av de tv-kanaler som har högst tittarsiffror i Afghanistan, Gozarosh-e Shashonim (”6:30”). Jag var då bara 22 år gammal, och jag vann erkännande för mina seriösa intervjuer med högt uppsatta politiker och regeringsföreträdare. Programmet analyserade viktiga frågor som politisk korruption, den ekonomiska maffian och narkotikasmugglingen. Programmet var det första i Afghanistan som ägnade sig helhjärtat åt undersökande journalistik.

Efter 2005 ökade spänningarna i Afghanistan dag för dag. Medier som bevakade seriösa frågor som korruption, säkerhetsfrågor, fattigdomen och den ökande opiumproduktionen utsattes för påtryckningar av regeringen. Eftersom jag ledde det mest sedda tv-programmet för undersökande journalistik fick jag ofta ta emot hot från enskilda personer och politiska myndigheter.

Vissa sändningar ledde också till att jag blev åtalad av landets justitieminister eller hotad med indraget ekonomiskt stöd och nedläggning av programmet. Medlemmar av den förre kungen Zahir Shahs familj hotade mig när jag undersökte deras stöld av offentliga tillgångar, den före detta chefen för högsta domstolen, mulla Shenwari, hotade mig när jag granskade korruptionen och nepotismen inom Högsta domstolen, medan vissa individer angrep mig när jag undersökte den privata sektorns plundring av offentliga tillgångar.

Efter 2006 inskränktes programmets redaktionella frihet allt mer och 2008 lades det till slut ner. Hanif Atmar, den före detta utbildningsministern, hade en viktig del i att programmet inte fick fortsätta. Jag granskade ett brutalt polisingripande mot protesterande lärare, som hade genomförts på Atmars order och en tid därefter kritiserade jag hans beslut att placera studenter i olika klasser på grundval av etnisk tillhörighet. Detta föranledde Atmar att börja utöva påtryckningar mot mina arbetsgivare för att få mig avskedad.

Den afghanska regeringen har två ansikten. Ett demokratiskt ansikte som den visar upp inför omvärlden, och ett radikalt fundamentalistiskt islamiskt ansikte som den visar inåt mot nationen.

Som den afghanska kulturministern Abdul Karim Khoram, av journalister känd som en fiende till yttrandefriheten, sa i ett video­klipp som visades i afghanska medier: ”yttrandefrihet och fria medier är västerländska påfund”.

Jag har kommit att inse att de insatser som jag var med och gjorde under yttrandefrihetens baner inte var ett resultat av att Bush gav oss demokrati i present. Alla de diskussioner och kontroverser som bruket av yttrandefriheten gav upphov till hade i stället sin upprinnelse i människors mod och de dynamiska förändringar som inträffade i Afghanistan, ingenting annat.

Jag blir kanske inte längre piskad för att jag har kort skägg eller långt hår, men mitt land har långtifrån uppnått någon verklig säkerhet, och detta är de amerikanska och andra utländska styrkorna ansvariga för. USA ville, i kampen mot terrorismen, radera ut talibanerna, men det tycks i mina ögon som om det här kriget snarast har gjort talibanerna ännu mer målmedvetna och starka; kriget har också stärkt talibanernas band med andra kompromisslösa fraktioner.

I stället för att stena kvinnor eller anklaga män för religionsbrott på offentlig plats halshugger talibanerna nu, i områden som de kontrollerar, ett stort antal män, kvinnor och barn på grundval av påståenden om att de spionerat eller arbetat för utländska krafter; liken hittas längs med de vägar som afghanerna hoppades skulle bli säkra till följd av kriget mot terrorismen.

Efter talibanernas kollaps 2001 blev det snart uppenbart att Afghanistan var på väg in i ett nytt skeende. Talibanerna omgrupperade sig snabbt och sedan 2003 har kriget utvidgats dag för dag. Nu när talibanerna har nått fram till Kabuls utkanter kan jag återigen höra deras röster bakom min rygg, precis som när de skrek åt mig den där varma sommardagen år 2000 när jag kom gående tillsammans med min bror längs en gata i Kabul: ”Stanna där, pojke!”

Just som jag trodde att jag skulle kunna avsluta den här artikeln med formuleringen ”talibanerna har nått fram till Kabuls utkanter”, rapporterade CNN om en självmordsattack som talibanerna genomfört inne i den afghanska huvudstaden bara en dag före det amerikanska sändebudet Richard Holbrookes besök, en attack som resulterade i 19 döda och 54 skadade.

Nästa gång en talibansk religionspolis kommer mot mig en varm sommardag blir det nog inte för att klippa av mig mitt långa hår utan för att halshugga mig.

FAKTA

Översättning: Tor Wennerberg

Massood Qiam