ÅSIKT

Familjeskåpmat

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under tre dagar varje år bjuder Centrum för barnkulturforskning (CBK) på Stockholms universitet in till symposium. I år var rubriken Barnets familjer – ur barnkulturella perspektiv (start i onsdags), med både forskare och kulturutövare på talarlistan.

Det blir till stor del föreläsningar om tid och förändring. Om hur det var då – ett då som skiftar från antiken fram till alldeles nyss – och om hur det är nu. Kring nuet tassas det, förstås, och det får belysas med hjälp av berättelser om förr som ställs mot publikens förväntade konsensus kring hur dagens samhälle och normer ser ut.

Att kärnfamiljens död är en myt får vi veta av statistiken, och att Anne Banér från CBK känner lättnad över detta får vi veta av ingen särskild anledning. Hennes genomgång av familjebilder och barnporträtt från antiken och framåt är av nöden generell, och Gunilla Bergströms egen föreläsning om vem pappa Åberg är utvecklas mest till något slags crash-course i barnuppfostran. Hon berättar, visserligen med utgångspunkt i Alfons Åbergs pappa (som heter Bertil!), om goda och dåliga egenskaper hos dagens föräldrar, med självklar auktoritet.

Det mesta känns dock skåpmatigt, och därför är det roligt att lyssna på Lars Dencik från Center för Barndoms- och Familjeforskning i Roskilde som pratar kring familjen ur ett socialpsykologiskt perspektiv. Han menar att det i dag är möjligt att dela liv utan att dela erfarenheter, på ett annat sätt än förr. Och att det är det icke-relationella – bristen på gemensamma upplevelser – snarare än det inter-relationella som får familjer att gå åt helvete.  Som beskrivning är det intressant, som slutsats osäkert. Vad är det att en familj går åt helvete? Mår individerna sämre generellt i denna familjens paratax eller upphör bara konstellationen oftare, tidigare?

Jag tänker att det är som Tom Townsend säger i Metropolitan, ungefär: om att upphöra vore ett misslyckande skulle vi alla vara misslyckanden.