ÅSIKT

”Bättre än att skramla med insamlingsbössor”

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

TIDSKRIFT Historien om Belkingegadeligan är helt osannolik. En läkarstuderande, en brandman, en låssmed, en datakonsult och så vidare – till synes helt vanliga medborgare nästgårds oss – genomför under 80-talet några av Danmarks största rån och skickar pengarna till terroriststämplade PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse.

Vad drev dem?

Frågan är oundviklig och den gnager fortfarande efter läsningen av Peter Øvig Knudsens Blekingegadeligan. I senaste numret av den danska tidskriften Social Kritik (nr 117/ 2009) sätter tre av de dömda, Niels Jørgensen, Torkil Laussen och Jan Weimann in historien i en djupare politisk kontext än boken förmår. Den 60 sidor välskrivna essän, som varken är ett försvarstal eller en avbön, är ett sällsynt initierat och medvetet diskussionsunderlag om den antiimperialistiska rörelsens strategival och moraliska dilemman.

För den som likt Blekingegadegruppen ansåg att den revolutionära potentialen låg i tredje världen – Vietnam, Eritrea, Moçambique, Angola, Sydafrika, Chile etc – fanns det många befrielserörelser att stödja, men efter Israels invasion av Libanon och massakern i Sabra och Chatila blev den palestinska frågan akut. I PFLP fann man en sekulär, socialistisk rörelse som – då – hade ett stort folkligt stöd. De hävdar dock med emfas att de inte hade något samröre med Carlos (alias ”Schakalen”), flygkapararkitekten Wadi Haddad, Baader-Meinhof, Röda Brigaderna eller andra likasinnade terrorister, som Peter Øvig Knudsen försöker suggerera fram. De förnekar även ansvar för en spektakulär kidnappning.

Jørgensen, Laussen och Weimann menar att påståendet att målet aldrig får helga medlen är borgerlig dubbelmoral av sämsta sort. Som aktuellt exempel anför de bombliberalernas försvarstal för USA:s blodiga ockupation av Irak. ”Blekingegade-sagan” var en politisk handling som var en reaktion på andra politiska handlingar. Danmark var en av alla som 1947 stödde delningen av Palestina, som resulterat i desperat lidande och etnisk rensning. De frågar: ”Ska man som dansk vara en nationalistisk medlöpare eller ska man vara en internationalist som kämpar för demokratiska och mänskliga rättigheter?”.

Bankrån gav större praktiskt resultat än att skramla med insamlingsbössor, men kan inte ligga till grund för vänsterrörelsen i dag, rannsakar de. Samtidigt vägrar de vika en tum från idén om en rättvis värld: ”Kampen fortsætter”.