ÅSIKT

Vi är många som berörs

Pierre Schori: Dawit Isaaks barn längtar efter och behöver sin far

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Pierre Schori.
Pierre Schori.

Många svenskar har länge varit engagerade i utvecklingen på Afrikas horn. Vi följde och stödde Etiopiens och Eritreas långvariga frihetskamp, och Sverige blev en stor bidragsgivare till ländernas fattigdomsbekämpning.

Under det kalla kriget blev regionen ett politiskt slagfält mellan USA och Sovjetunionen. De öste in vapen och växlade cyniskt allierade efter behov.

De senaste åren har vi med vånda sett hur forna gerillakämpar blev varandras fiender kring en omtvistad gräns, hur Bushs ”krig mot terrorismen” skapade nya, destruktiva allianser och hur undantagslagar fick företräde framför medborgerliga rättigheter. Inte ens FN kunde bidra till att lösa konflikten mellan två stolta och sturska regeringar som såg med misstänksamhet på omvärldens reaktioner.

Har vi rätt att lägga oss i? Bryr vi oss egentligen om Etiopien och Eritrea? Ja, vi är säkert många som berörs av vad som händer, banden och minnena från det tidiga biståndet, missionens verksamhet och den politiska solidariteten lever kvar både här och där. Som ett uttryck för Sveriges, och framför allt Olof Palmes engagemang för Eritreas sak kom en stor delegation till den svenske statsministerns begravning.

I dag påminner oss de många flyktingarna om en svunnen generös flyktingpolitik, och tusentals av de etiopier och eritreaner som fann en fristad här är nu svenska medborgare och brobyggare mellan vårt land och Afrika.

En av dessa är Dawit Isaak.

I ett samtal med Eritreas diplomatiske representant i Sverige för ett par månader sedan tog jag som ordförande i Olof Palmes Minnesfond upp Dawit Isaaks situation. När jag nu också publikt vänder mig till Eritreas statsledning angående Dawit Isaak, är det inte för att ifrågasätta landets rätt att hävda sin suveränitet gentemot vad de ser som en fientlig och oförstående omgivning eller för att kritisera deras statsskick.

Nej, Minnesfonden och dess styrelse vädjar om att man ska lyssna på oss och se i Dawit Isaak inte bara en oppositionell landsman utan också en far med en familj i sitt andra hemland, med barn som längtar efter och behöver sin far. Dawit Isaak har redan avtjänat ett långt fängelsestraff, och det föreligger starka humanitära skäl som också engagerar en bred svensk opinion.

Jag är övertygad om att även Olof Palme som statsminister, liksom varje stats- och utrikesminister som grundar sin gärning på demokrati och mänskliga rättigheter, i ett fall som detta personligen skulle ha vädjat om den eritreanske presidentens förståelse och storsinthet. 

För Olof Palme var solidariteten med Eritreas folk i deras långa och offerrika befrielsekamp viktig; så var hans engagemang för enskilda människors öde.

Pierre Schori