ÅSIKT

Bildkonsten tar till orda

Frans Josef Petersson ser hur texten tar ett allt större utrymme i konsten

1 av 2
Lawrence Weiners ”A Translation from one language to another”, 1996, Spui, Amsterdam.Foto: WIKIPEDIA
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Samtidskonsten kännetecknas av en allt större upptagenhet vid det skrivna ordet. Konststudenter tränas i uppsatsskrivande och efter examen kan de ägna sig åt akademisk forskning. I vissa fall framstår texterna runt ett konstverk som viktigare än arbetet som sådant.

Bildkonsten har naturligtvis aldrig varit isolerad från kringliggande texter, även om det kunde verka så för 60- och 70-talens konceptkonstnärer som ville detronisera modernismens konstbegrepp genom att inkorporera metoder från litteratur, filosofi och vetenskap. För medlemmarna i gruppen Art & Language eller konstnärer som Adrian Piper, Dan Graham, Robert Smithson och Lawrence Weiner blev det skrivna ordet ett sätt att både legitimera och skapa publicitet kring det egna arbetet. Konceptkonsten har därför utmålats som en anpassning av konsten till medievärldens sätt att kommunicera.

Och visst förväntas dagens konstnärer att vara konceptkonstnärer i denna mening: på en gång entreprenörer som inmutar en marknad för sin egen utkomst och kritiker som legitimerar det egna arbetets estetiska värde. Konceptkonsten är oundviklig, och just därför är det värt att åter aktualisera dess kritiska förhållningssätt till det skrivna ordet och dess ambition att ta kontroll över de texter som kringgärdar det konstnärliga arbetet.

På senare år har det dykt upp en rad tidskrifter med inriktning på experimentellt skrivande och ”artists’ writing”: F R David i Holland, The Happy Hypocrite i England, Metronome och det associerade förlaget Metronome Press i Frankrike. I Sverige finns den teoretiskt belästa och formellt uppslagsrika publikationen Geist. Även om det i dag inte finns någon gemensam monolitisk, fiende att ta avstånd ifrån, kan man se dessa initiativ som svar på en allt mer urholkad kritisk terminologi. För var inte postmodernismen framförallt en förändring i sättet att tala och skriva om konst? I så fall är det också kritiken i vid mening – de ord som även konstnärer använder för att beskriva sin praktik – som är problemet.

Hur som helst är det lätt att förutse ett växande intresse för fältet mellan teori, textbaserad konst och litteratur. Men det nya låter sig endast identifieras utifrån kunskap om det gamla. Behovet av experimentella former står med andra ord i direkt relation till behovet av arkiv som rymmer det som redan gjorts. Problemet är att konsten i stor utsträckning saknar sådant som varit självklart inom litteraturen: nytryck av svårtillgängliga klassiker, översättningar av nya arbeten och, i stort, en etablerad uppfattning om att texter är något man faktiskt läser. Och läser igen.

Även här finns en intressant utveckling. Exempelvis New York-baserade Primary Information, ett konstprojekt i form av ett förlag som återpublicerar svåråtkomliga verk ur den konceptuella traditionen. Särskilt betydelsefullt är deras arbete med att uppmärksamma den redaktionella praktikens estetiska potential, och återutge klassiska tidskrifter som REAL LIFE Magazine, Avalanche och framförallt Vito Acconcis och Bernadette Mayers banbrytande 0 to 9 (publicerat i samarbete med Ugly duckling presse) där mycket av 60-talets banbrytande konceptuella konst och litteratur publicerades för första gången.

Ett annat initiativ är det franska förlaget Éditions MIX som förra året publicerade Art conceptuel (une entologie), en samling översättningar av framförallt engelskspråkig, konceptkonst. Syftet var just att uppmana till läsning av dessa arbeten, som litteratur och som konst, och som en förskjutning av gränserna däremellan.

Därmed identifieras också ett fält av outnyttjade möjligheter, eftersom konceptkonsten bara delvis har kunnat assimiIleras. Dess texter är än i dag inte fullt ut möjliga att läsa varken som konst eller litteratur.

Eller som filosofi, för den delen.

Textproduktionen inom konsten lär i alla händelser intensifieras. Faran är att konsten kringgärdas av språkliga gränsdragningar till den grad att endast det som låter sig kommuniceras uppfattas som verkligt. Möjligheten att imitera exempelvis filosofins eller journalistikens metoder omvandlas då lätt till krav på konstnärer att legitimera sina utsagor i liknande termer.

Kanske är det också rimligt att den som använder filosofi som konstnärlig metod också blir ifrågasatt med filosofins språk, och att den som använder journalistikens förhållningssätt blir ifrågasatt på dess villkor.

I denna situation är det helt nödvändigt att återknyta till konceptkonsten som ett fält av outtömd potential. Inte som en tradition att luta sig mot, utan som en uppsättning operativa förskjutningar av de texter som cirkulerar i konstens närhet. Ett material som fortfarande gör motstånd mot att instrumentaliseras inom någon av konstens etablerade marknadskanaler.

Frans Josef Petersson