ÅSIKT

Ett Tom Tits för alla sinnen

Camilla Hammarström om bildspråkets förrädiska röster

Stillbild från Gospels av Erik Bünger.Foto: TENSTA KONSTHALL
Stillbild från Gospels av Erik Bünger.Foto: TENSTA KONSTHALL
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
The Pressures of the text av Peter Rose. Foto: TENSTA KONSTHALL
The Pressures of the text av Peter Rose. Foto: TENSTA KONSTHALL

En polyglott är någon som talar många språk och glossolali är ett annat ord för tungomålstalande. På Tensta Konsthall har man bakat ihop dessa begrepp i titeln Polyglottolalia, en utställning som säger sig vilja utforska: ”gränserna för talad och skriven kommunikation och värdet i historieberättande”.

Låt er inte skrämmas av den lite konstruerade överbyggnaden, för det här är faktiskt roligare än vad det låter. Det första man möter är Michael Klöpfer och Claude Hortsmanns

Untitled Landscapes/One Hundred Spaces (2009). Två stora landskapsfotografier som för tankarna till romantiskt måleri. Ur högtalare hörs hundra olika titlar på dessa bilder. Titlar som: ”This Space is Always Open”, ”Are You in the Light”, ”I am the North and the West”, ”Cold streams, Warm Stream”…

Det som händer är att man ser olika saker beroende på vad rösten säger; seendet anpassar sig hela tiden till en ny läsning av bilderna. De blir vackra på helt olika sätt. Visst är det ett slags vittnesbörd om språkets diskursiva makt, men också om varseblivningens fantastiska plasticitet och valmöjligheter.

Relationen mellan vad som sägs och vad som uppfattas av mottagaren är ämnet i många av verken. Som i Erik Büngers underhållande video Lecture on Schizophonia (2008) som bland annat undersöker hur olika man läser en skådespelares ansikte beroende på vilket språk rösten dubbas till. Woody Allen på italienska och spanska får honom att se helt annorlunda ut – en annan människa och inte alls komisk längre. Och den besatta flickans röst i Exorcisten, var kommer den ifrån egentligen? Från andra sidan? Påminner det inte om när man lyssnar på inspelningar av människor som gått bort?

Utställningen är lite grand som ett sinnenas Tom Tits Experiment. Man häpnar och upptäcker oavbrutet nya saker inom sig själv. Inför videoinstallationen A Tank Translated (2002) av Omer Fast får hjärnan gå på högvarv för att uppfatta vad som sägs av de israeliska soldaterna på videoskärmarna. De berättar om hur det är att sitta i en tanks som rör sig inne på palestinskt område, men konstnären har manipulerat textremsan så att förståelsen störs. Det känns som ett övergrepp mot de unga soldaterna, att de inte får komma till tals. Samtidigt berättar deras ansikten mer än orden, om paranoian, adrenalinkickarna, skräcken och skulden. Det är ett problematiskt verk som lämnar mig ambivalent.

Min favorit blir Johan Petris och Marcus Gärdes ljudinstallation, vorschläge/förslag/suggestion, instruktion – interpretation (2009), ett rum i rummet som jag bara vill stanna kvar i. Den består av några musikers tolkningar och samtal kring fyra extremt svårspelade verk av den tyske kompositören Mathias Spahlinger. Svårspelade, eftersom de bygger på enbart språkliga instruktioner och överlämnar ansvaret på musikerna själva. Kontrasten mellan ordens tillkortakommanden i deras samtal och musikens fantastiska klangmöjligheter blir det jag tar med mig efter denna sinnesomskakning.

Camilla Hammarström