ÅSIKT

Frige Dawit Isaak

Tekeste Negash om en nationalistisk regim där medborgarna inte har några rättigheter

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Dawit Isaak har suttit i fängelse i sju långa år. Svenska aktivisters, journalisters och mediers kamp för hans befrielse är beundransvärd. Dawit Isaak har fått en särskild plats i våra hjärtan.

Sverige har valt den tysta diplomatins strategi. Man måste ju tro, som UD gör, att den ska lyckas. Men den eritreanska regeringen verkar inte vara särskilt intresserad av en sådan lösning. Eritreas president har ett övertag. För honom är Dawit Isaak eritreansk medborgare och inget annat. Därmed både förkastar och förnekar han Dawit Isaaks svenska medborgarskap.

Det kommer att vara ännu svårare för Sverige att agera inom EU. Italiens statsminister Silvio Berlusconi och Eritreas president Isaias Afewerki ligger nära varandra, politiskt och ideologiskt. Berlusconi menar att tiden då Eritrea var en italiensk koloni var en civiliserande epok för eritreanerna; Isaias Afewerki hävdar att den perioden var en moderniserande tidsepok för landet, till skillnad från övriga Etiopien, ett afrikanskt gammalt kejsardöme.

Pro-kolonialistiska strömningar av samma art som Berlusconis håller på att växa fram i EU, särskilt i de två gamla kolonialmakterna Frankrike och Portugal. I sådant sällskap är det inte så mycket som Sverige kan göra inom EU, när unionen dessutom förbereder ett massivt bistånd till Eritrea.

Vilken sorts regim är det då som fängslar och torterar Dawit Isaak och tusentals andra oskyldiga medborgare? Jo, en som intar en stark nationalistisk hållning; så stark att den skadar den egna befolkningen och gör det omöjligt att skapa fred med Etiopien. Kampen mot grannlandet fortsätter och så mycket som en tredjedel av den arbetsföra befolkningen används i dag av armén.

All nationalism är inte av ondo. Statsvetaren och sociologen Liah Greenfeld har i boken Nationalism: Five roads to modernity (1992) visat att det finns nationalism som har positiva konsekvenser; sådan nationalism som bygger på medborgarskap med rättigheter och skyldigheter. Men det finns också nationalism som bygger på etnicitet och kollektivt tänkande, som leder till destruktivitet. Den eritreanska regimen ger sina medborgare skyldigheter utan att ge rättigheter. Yttrande- och tankefrihet existerar inte.

Eritrea, den före detta italienska kolonin, förenades med Etiopien genom FN:s beslut 1950. Efterföljande krig mellan Eritrea och Etiopien var alltså inte ett kolonialt krig. Eritreanerna var etiopiska medborgare som tack vare sin tidigare kontakt med italienarna generellt sett hade goda förutsättningar att delta i det gamla kejsardömets utveckling mot en modern stat. Trots att eritreanerna utgjorde knappt 10 procent av den etiopiska befolkningen på 1970-talet var en fjärdedel av landets universitetsstudenter eritreaner.

När eritreanerna därefter inledde det 30-åriga kriget för självständighet mot Etiopien (1961-91) gjorde de det med en ideologi byggd på två myter. Myter kan vara viktiga, men bara om de medför positiva krafter. Den första var myten om Eritrea som ett land med överlägsen ekonomisk infrastruktur. Den andra var myten om eritreanernas oslagbara armé.

Under den fascistiska ockupationen av Etiopien styrde italienarna sitt imperium i Afrikas horn från Eritrea, men det har i efterhand visat sig att styret hade väldigt lite med Eritreas egna ekonomi och struktur att göra. I huvudstaden Asmara fanns fler italienare än eritreaner. Ekonomin byggde på det italienska kapitalets närvaro. Bristen på eritreansk ekonomisk infrastruktur blev särskilt uppenbar i samband med befrielsen 1993. Det har helt enkelt inte funnits någon stabil, modern eritreansk ekonomisk infrastruktur att tala om, vare sig under eller efter kolonisationen. Hundratusentals välutbildade eritreaner bodde i stället utanför landets gränser, och gör så fortfarande, i Etiopien, Europa och Nordamerika, bland annat för att försörja sina familjer och sin släkt i hemlandet. Myten om den ekonomiska infrastrukturen var alltså falsk.

Med en nästan icke befintlig ekonomi och en befolkning spridd över hela välden, var eritreanerna beroende av Etiopien. Det var Eritrea som behövde Etiopien; inte tvärtom. Den eritreanska regimen krävde öppen ekonomisk gräns mellan Etiopien och Eritrea, utan att ta hänsyn till etiopiernas krav och reaktioner. Eritreanerna var övertygade om att de kunde bestämma villkoren för relationerna mellan länderna och litade till den armé man uppfattade som oslagbar.

Etiopiens krav på handelsreglering utlöste krig i maj 1998. Två år senare, i maj 2000, var den eritreanska armén totalt besegrad av etiopiska trupper. Den etiopiska segern utlöste utvärderingsprocesser bland eritreaner. Myten om den oslagbara armén var uppenbarligen också falsk.

Den eritreanska regimen och många eritreaner i hemlandet och runt om i världen befinner sig i dag i ett chockartat tillstånd. Myterna är borta, men inte hos alla. President Isaias, ensam härskare, tror fortfarande på seger och kan inte tolerera tvivel på eller kritik av sin destruktiva politik.

FAKTA

Dawit Isaak, född 1964, kom till Sverige och Lerum som flykting 1987 och arbetade där som lokal­vårdare. 1992 erhöll han svenskt medborgarskap. Strax efter kriget mellan Etiopien och Eritrea återvände han till Eritrea där han blev journalist på och delägare i landets första oberoende tidning.

Tekeste Negash