ÅSIKT

Socialdemokratin har tappat fotfästet

Åsa Linderborg:

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bonushärvan kring Wanja Lundby-Wedin är ett symptom på socialdemokratins kris: ingen ideologi, ingen politik, ingen strategi. Inget civilkurage. Frågan rör vid samhällskroppens nervsystem: motsättningen mellan arbete och kapital. När klassklyftorna och den folkliga vreden växer har arbetarrörelsen ett gyllene tillfälle att flytta fram sina positioner. Men i stället för mobilisering lyckas man lysa upp den nattsvarta himlen med en enda fråga: Varför ska man alls rösta på Socialdemokraterna?

Arbetarrörelsens avradikalisering har pågått i decennier. Nyliberala monstertruckar har krossat alla andra perspektiv, samtidigt som socialdemokratin förlorat kraften som folkrörelse. Det finns inte längre något organiserat tryck underifrån som binder partiledningen vid grundprinciperna.

Avradikaliseringen måste även förklaras med att socialdemokratins ledare lever under helt andra villkor än sina medlemmar. Det är tabu att tala om löner i Sverige, eftersom vi då måste prata klass, men frågan är lika giltig som den är gammal. ”Du har blivit fet, kamrat”, skrev Ture Nerman redan på 1910-talet i en dikt som ringade in den sociala autism som oundvikligen följer på välavlönade förtroendeuppdrag. Ett intressant experiment skulle vara att under ett års tid låta fackföreningsledarna få en lön som motsvarar medelinkomsten för en LO-medlem. Argumentet att ingen vill vara LO-bas under såna villkor, tror jag inte ett dugg på. Man blir inte fackligt aktiv för att man vill tjäna pengar, utan för att man vill påverka. Då skulle fler fackligt aktiva kunna arvoderas, vilket skulle sätta fart på mycket.

Wanja Lundby-Wedin sitter kvar, och det gör även Fredrik Reinfeldt – som fört den mest antifackliga politiken sedan mellankrigstiden. Han gör det med en vänsterretorik som är lika falsk som till intet förpliktigande. Och han gör det med hjälp av Sverigedemokraterna, som blir hans stödparti hösten 2010. De enda som vinner på sånt här är nämligen borgerligheten och dess extremister, vilket Magnus Marsdal har visat i den briljanta boken Högerpopulismen dissekerad (Celander förlag), om Fremskrittspartiet som snart är Norges största parti. Det är när arbetarrörelsens ledare upplevs som en del av den borgerliga eliten, som arbetarklassen drivs i famnen på högerextremisterna – som låtsas stå för något annat.

Marsdal kallar den norska sossenomenklaturan för ”Armanidemokraterna”, efter Jens Stoltenbergs dresskod. Att Wanja Lundby-Wedin är lika lite klädd i Armani som Göran Persson är född på Torp, spelar ingen roll för den som fortfarande upplever klassorättvisorna från den andra sidan.