ÅSIKT

Skaparlycka

Camilla Hammarström ser två flickkvinnor blomstra och våga

1 av 3
”Handikappad kvinna och snäll hästägare”, Helene Billgren 2008. Akryl.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Helene Billgren har genom åren utvecklat tecknandet av sina karaktäristiska flickkvinnor till fulländning. Med kol, blyerts och kritor har hon fått valörerna att vibrera på ett vis som ligger nära det måleriska. När Billgren nu, efter 20 år, återkommer till måleriet är det kanske inte så konstigt att hon framträder som en fullfjädrad målare. Likväl blir jag överrumplad av auktoriteten i färgbehandlingen. Den känsla för nyanser som finns i teckningarna exploderar här i en nästan osannolik variationsrikedom. Bilderna har inga döda ytor, varje hörn innehåller färg – och formhändelser. Man får känslan av skaparlycka, av en konstnär som äntligen fått blomma ut och ta hela sin erfarenhet och sina resurser i anspråk.

Motiven är desamma: hästflickor, indiantjejer, femtiotalsdonnor och så vidare. Stundtals flankerade av ett hotfullt manligt byxben med knivskarpt pressveck. Det är något av Elfriede Jelineks prinsessdramer över Billgrens dova bildvärld. En monoman iscensättning av den passiva kvinnorollens absurditeter, dess rysch och pysch som skälver av aggressivitet och oförlöst sexualitet. Målningen Handikappad kvinna med snäll hästägare får blodet att isa sig i ådrorna på den emanciperade betraktaren, den är ett slags perverterad variant av Prinsen på den vita hästen. Här kan kvinnan inte ens stå på sina egna ben, utan bärs fram av en brunmurrig mansgestalt med emblem på ärmen. Ett romantiskt brinnande stearinljus står hotfullt i givakt under hennes rygg. Billgren är väldigt rolig när hon på det här sättet drar saker till sin spets, det blir en grym skrattspegel av Harlequin-drömmen om att få bli omhändertagen och slippa ta ansvar för sitt liv, den infantila självuppgivelsen som är kvinnorollens stigma

Men trots att motiven dryper av sådana sarkasmer, så finns en ömhet inför gestalterna, en kärlek till kvinnlighetens attribut; dess plymer, tyger och mönster blir till raffinerade konstnärliga uttryck som även berättar om flickkvinnornas integritet och skaparkraft. Och en underbar humor, som från en uppsluppen tioåring som hoppar hopprep på skolgården.

Catti Brandelius arbetar i samma tradition som Helene Billgren, men hennes temperament är annorlunda. Omnipotent och burdus är hon flickkvinnan som gör vad som faller henne in, som lyckats behålla barnets grandiosa omedve

tenhet om världens begränsningar – vare sig det gäller könstillhörighet eller olika varianter av konsensus i konstvärlden och klassamhället. Catti Brandelius, känd för sitt alias Miss Universum, är feminist och använder sig av klassiska förebilder som Ellen Key, Virginia Woolf och Simone de Beauvoir. Hennes alias i leksakstiara är en fantastisk skapelse som tranformerat begreppet skönhetsdrottning till en diktatorisk allmoder.

På det lilla galleriet Crystal Palace framträder konstnären som Catti Brandelius med en svit screentryck som är en ömsint elegi över den bortgångne pappan Bosse. Bosse har inte velat bli kallad för pappa, förrän på dödsbädden i skrumplever, och då är det ju liksom lite sent. Dottern vill som den rådiga lilla indianflickan Pocahontas trösta och rädda: Lugn, jag kommer! Men innan hon hinner fram singlar Bosses sista melodikryss mot marken från sjuksängen. Det är naket och rörande. Screentrycken är så ljusa, så sorgesamt ljusblå och beigea.

Samtidigt är utställningen en uppgörelse med den frånvända manligheten som konstnärsideal. Som i Without sorrow I feel hollow (2009) där en ensam cowboy blickar ut över ett landskap. Han ingår i vad Brandelius kallar för ”Society for whining men”, tillsammans med det missförstådda konstnärsgeniet och den ensamma rocklegenden med sin gitarr. I serien Search and destroy I–III (2009) förstör Bambi och andra söta seriedjur trumset, piano och elgitarr. Det blir lite platt, men det är också det som är tjusningen med Brandelius konst – att

den vågar ta sådana risker. På lördag är det performance i galleriet där nya djuriska alter egon introduceras.

FAKTA

KONST

» Free Kitten

Helene Billgren

Angelika Knäpper Gallery i Stockholm

» Lugn, jag kommer

Catti Brandelius

Crystal Palace i Stockholm

Båda utställningarna visas till och med 19 april

Camilla Hammarström