ÅSIKT

Moderna män

Henrik Petersen hyllar syntgruppen som träffar rätt genom att vara så fel

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tycker du Depeche Mode är bra? Själv tycker jag de är bortom bra. Titeln på nya singeln känns oåterkalleligt, essentiellt Depeche: Wrong! Från allra första början har den här gruppen handlat om att vara fel ute, men att vara det så skyddslöst att det blir rätt.

Jag har sett bilder från Basildon, Essex, Londonförorten 4 mil öster om East End. Inte oväntat ganska likt stället där jag växte upp: Betongcentrum med höghus intill, asfalterade gångvägar mellan identiska formeringar av bostadshus, ett industriområde.

Om ett gäng kids härifrån i början av 80-talet råkade få några hitsinglar och bjöds in till Londons hippa mediecirkus, så fanns två sätt att hantera det socialt: att själva bitas eller att blotta strupen.

I Depeche Modes låtar är jaget ett jagat djur, ”nere på knä”, beroende av att bli orättfärdigt behandlad, ”a fix of injustice”, eller som en tråddocka i en annans våld. Den dominanta motsatsen finns där också, mer sällan: såra för att kolla läget, om den andre finns där, såra för att få förlåtelse.

Mittemellan finns ett annat tonläge. Låten Shake the Disease (från 1985) har en lång och lite krånglig refräng, som börjar med att deklarera: ”här är en bön” och slutar med ett ensamt kolon. Först i det avskalade sticket, efter refrängen, hörs själva bönen: ”Understand me” – förstå mig.

Det är hjärtat i många av Depeche Modes sånger: förhållandet mellan det asocialt krångliga och det nästan pinsamt ogarderade.

”Om vi blir berömda och får vara med i [tv-programmet] Top of the Pops, tror du vi kan göra det på eftermiddagen då, så att vi kan åka på samma tågbiljett tillbaka till Basildon?” (Vince Clarke, 1981) .

Skivbolaget Mute gav Depeche Mode (1981: Vince Clarke, Martin Gore, Dave Gahan och Andy Fletcher; alla från Basildon) friheten att låta som de ville. Och de kunde fortsätta göra skivor. Åtminstone så länge deras arbetsknarkande – men medialt ointresserade – producent och boss, Daniel Miller, själv var intresserad av att skruva på syntar. Och experimentivern tog fart, särskilt efter att Alan Wilder tillkommit (och ersatt Clarke, som inte stod ut med publicitet).

Men de var ett lätt byte för en halvsadistisk, klasstyrd engelsk press. Inga kunde se så generade ut på bild som tidiga Depeche Mode. Med ett namn som ville ”trenda kvickt” fotades de leende i flanellskjortor, och senare i läder, som på dem såg absurt ut. Depeche gick med på allt. Det finns ett Youtube-klipp där bandet mimar singeln See You i tv 1982 med varsin höna i famnen.

Depeche Modes styrka var deras svaghet: de skämdes inte för att skämmas. Gores texter från 1984 och några år framöver, handlar om vardagstristess i grå småstad, tröstsex, drickande, skammen över vad han själv säger, när han tycker han skriver för öppenhjärtigt – även om det är så han önskar att andra tilltalade honom. Om det så krävs att de ljuger (bara de ljuger bra): ”Lie to me”, sjunger Dave Gahan, ”but do it with sincerity”. Eller som de gör i fabriken:

”Make me think that at the end of the day / Some great reward will be coming my way”

Fastän jag knappt förstod ett dyft av texterna, började jag älska dem det året (jag var elva). Jag minns att min ett år äldre kompis ute i Handen, Janne, vars pappa var aktiv socialdemokrat, frågade mig: ”Depeche Mode är kommunister, va?” Jag korrigerade: ”Nej, de är socialister”.

Arbetarmiljö antyds, men utan tydlig politisk riktning. Black Celebration (1986) bar konceptet att fira ingenting: ”To celebrate the fact / that we’ve seen the back / of another black day”. Låtarna handlar mer om tröst än om kärlek, i ett fattigt, låst scenario: ”Take me in your arms / forgetting all you couldn’t do today”.

Melodramat fungerar, tack vare musiken; jaget blir litet där, i hangaren av industriella ljud. Men det finns också något antiromantiskt självglömskt över betraktelserna:

”Close / Naked / Skin on skin / Tears are falling / Tears of joy / Her first boy /His first girl / Makes a change in a world full of nothing / Though it’s not love it means something”

Jag minns hur jag som tolvåring drack läsken Vira Blåtira, för att den gav blå läppar. Man kunde stå framför spegeln och leka Martin Gore, som 1985 ibland bar svart läppstift. Min mammas kille, som till yrket var åklagare och vars politiska värderingar inte tillät att pojkar uppförde sig fåfängt på alla vis, tyckte att jag hade suspekta idoler. Han undrade varför jag hade ”bögar på väggarna”, särskilt när han hade druckit vin.

Fastän samtliga i gruppen var hetero, hade Depeche inga problem med att många trodde annat. Skivan Music For The Masses (1987) inleds med en hymn som kan tolkas queer, men lika gärna annorledes. En annan av skivans höjdpunkter, Little 15, är en kärleksfull skildring av en kvinnlig pedofil.

Dragningen till utsatthet i Gores sånger syns i språkbruket. På fjärde skivan är kontaktannonsen Somebody på ogarderad men krånglig prosa: ”... about the world we live in and life in general; although my views may be wrong, they may even be perverted ...”. I Never Let Me Down Again förvrider och blottar Gore ett engelskt talesätt som statuerar vem som har makten (han i byxorna, inte hon i kjolen): ”Promises me I’m as safe as houses / As long as I remember who’s wearing the trousers”. Och så alla dessa bisarra ”stick”, som i Strangelove: ”PAIN, will you return it, I say it again, PAIN”. Uppsåtet är inte uppenbart komiskt, ändå verkar figuren avsiktligt konstifik. Ett slags lyriskt blotteri, i linje med den dominans/underkastelse-lek som sångerna skildrar.

Att Martin Gores låtskrivande inte fått något större erkännande, beror nog delvis på våra fördomar om vad en välskriven popsång är. Gore skriver ofta ett slags egen tappning av blues och gospel: börjar som ett trallande mantra, viker av i ett hörn som kan kallas vers, för att hitta ut i det trallande mantrat igen. Det är sånger som inte så lätt ihopsnickras; de kommer spontant om de kommer. Av samma skäl är låtar – eller riff – som I Feel You, Behind The Wheel, Personal Jesus eller John The Revelator, svåra att skaka av sig. Deras pris är ett och annat nödrim.

Sådana förekommer även på nya skivan, Sounds Of The Universe. Jag tycker den sammanfattar allt som varit unikt med Depeche Mode. Svarthumorn i Wrong – och pendangen Perfect – handlar om att släntra utanför sammanhangen och få stryk för det. När man bekantat sig med det tanigt värkande, mycket privata universum som låtarna reflekterar, tvingas man än en gång kapitulera för Depeche Modes unika förmåga att hitta ironiska albumtitlar.

För första gången låter Depeche helhjärtat retro. Men inte så mycket retro-Depeche. Här ekar mer 70- än 80-tal: Suicide, Kraftwerk, Sparks, i ett slags analogsyntig, inverterad glamrock, som passar de här självhäcklande sångerna – perfekt.

Tänk om du skrivit alla de där låtarna, och Johnny Cash gjort cover på en av dem. Skulle du då tillåta dig att inleda nya skivan med följande rader: ”The way you move / has got me yearning / the way you move / has left me burning”? Nej, men det är för att du inte är Martin Gore. Vissa artister är bara för bra för att bara vara bra.

Henrik Petersen