Aftonbladet
Dagens namn: Hildegard, Magnhild
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Gör om, gör rätt

Lars Ilshammar och Daniel Suhonen om kulturutredningens tre största fel

Malmö Opera invigdes under brinnande världskrig 1944 och ansågs vara norra Europas mest moderna teater. När folkhemmet skulle byggas fick kulturen kosta.   Malmö Opera invigdes under brinnande världskrig 1944 och ansågs vara norra Europas mest moderna teater. När folkhemmet skulle byggas fick kulturen kosta. Foto: Charlotte Strömwall

En lång obruten kedja av skoningslös kritik har riktats mot Kulturutredningen sedan den lades fram. Bara de senaste dagarna sågas den från så disparata källor som tankesmedjan Det osynliga ( Dagens Nyheter kultursida 18 maj ), Kulturrådsdirektören Kennet Johansson ( Aftonbladet 13 maj ) och gäspandes från DN:s ledarsida ( 18 maj ). Har någon enda varit positiv till utredningen? Förutom Per Wirténs nedskruvade beröm att ”… slutresultatet blivit riktigt bra med tanke på samtidens politiska förutsättningar” är det enda som hörts de kritiska rösterna. Vi sällar oss till ovan nämnda kritik men vill också lyfta fram den ekonomiska verklighet som öppnar sig vid ett studium av kulturutredningen. Som vi visat tidigare ( Aftonbladet 12 feb ) är den verkligt viktiga kulturfrågan i dag den om de ständigt minskade anslagen.



I slutet av september 1944 invigdes Malmöoperan. En modern funktionalistisk byggnad helt i tidens snitt. Bygget hade påbörjats 1933 och tagit över elva år att slutföra. Men vänta nu – 1944 rasar fortfarande andra världskriget i sin slutfas bara några mil från Malmö, och 1933 var inte bara nazismens triumfår utan också ett av de djupaste depressionshålen i den ekonomiska recessionen efter 1929. Den politiska visionen om en modern teater i det framväxande folkhemmets andra huvudstad stoppades dock varken av kriget eller de dåliga tiderna. Kulturen uppfattades som en väsentlig del i ett nytt samhällsbygge. Man kan nog säga att kultur fick kosta. Den gången.



1. Kultursektorn lever sedan 1990-talet i ett tilltagande armod, eftersom offentliga kulturinstitutioner får sina anslag uppräknade med mindre än inflationen och därigenom utsätts för en bantningskur på runt två procent, år efter år. Om detta säger utredningen ingenting. Den andra svaga punkten är den omfattande byråkratisering som föreslås i och med portföljiseringen och regionaliseringen av kulturen. Regionalisering är ett ord som smakar fågel. Vem vågar vara emot? Men vad är det som säger att en regionalisering leder till bättre och effektivare kulturpolitik? Läser man i utredningen så finner man – inga belägg alls. I? stället levereras ”sanningar” om värdet av regionalisering som gripna ur luften.

Vad man inte heller andas ett ord om är vad denna byråkratisering skulle kosta. Portfölj- och regionaliseringsmodellen där nationella, lokala och regionala parter (en statlig, 290 kommuner och 21 landsting/regioner) ska samverka kring hur de statliga bidragen fördelas, är inte gratis. Om varje kommun och landsting avsätter eller anställer bara en enda person på mellanchefsnivå för fördelningsarbete motsvarar det en merkostnad på 500?000 kronor per byråkrat, lågt räknat.

För hela den fördelningsapparat som sätts på fötter när hundratals nya byråkrater ska samverka om att dela ut begränsade statliga pengar mellan kommunerna i portföljen kommer alltså runt 156 miljoner kronor årligen att förbrukas. Det motsvarar ungefär halva den statliga ersättningen till konstnärer eller nästan två tredjedelar av stödet till bibliotek, litteratur och kulturtidskrifter.

Till detta ska förstås läggas alla extra utgifter som oundvikligen kommer att uppstå i samband med de sammanslagningar och andra strukturförändringar av olika myndigheter som utredningen föreslagit. Här försvinner säkerligen några hundra kulturmiljoner till. Men inte heller dessa kostnader, eller vad man nu väljer att tala om, nämns i Kulturutredningen.



2. I?stället för att greppa tag i den ekonomiska och därmed politiska verkligheten för utredningen ett lösryckt resonerande utifrån ett antal disparata samhällsanalyser. Så här kan det låta: ”Tjänstesamhället suddar ut gränsen mellan arbete och fritid och den flyttar in kulturen i produktionen och i det ekonomiska, brett uppfattade sammanhanget. Ekonomin tenderar att bli kulturdriven.”

Kulturen ska alltså berika samhället, vara ett smörjmedel för entreprenörskap och förnyelse, men att denna kvalitativa verksamhet också är beroende av offentliga resurser för att kunna stå fri går utredningen förbi. Som om själva resursfrågan inte fanns i kulturlivet, utan någon helt annanstans, när i stället snart sagt varje kulturpolitiskt problem är en fråga om bristande resurser.



3. Utredningens tredje svaga punkt är det stora språnget från industrisamhälle till informations- eller tjänstesamhälle som man pumpar upp sin analysdel med till galaktiska proportioner. Analysen är inte bara ett distans- och kritiklöst uppkok på diverse populära kulturteorier som alla talar förföriskt om brytningstider eller paradigmskiften. Den saknar också koppling till förslagsdelen, vilket är det allvarligaste.

Samhällets digitalisering är en faktor som redan har inneburit en starkt ökad belastning på kultursektorn. Kultur skapas, tillgängliggörs och bevaras i dag i digital form, vilket är effektivt och en demokratisk-kulturell revolution, men som knappast är gratis. Men även denna nya och för kulturen avgörande dimension tycks helt ha gått utredningen förbi.

Man verkar leva i en skymningszon där informationssamhället existerar som teori och får motivera en radikal omstöpning av de statliga kulturmyndigheterna, men inte som praktik med åtföljande krav på ökande resurser för till exempel digitalisering och digitalt bevarande.



Bara från regeringskansliets egen horisont kan kulturutredningen egentligen få godkänt. Den svarar ju så lyhört på kulturdepartementets behov av att skaffa sig färre myndigheter att hantera och samtidigt trycka ut de besvärliga fördelningsfrågorna till politiker och tjänstemän i landet. Modellen känns igen alltför väl från de senaste 15 årens omstöpning av samhället: makten samlas i regeringens korridorer medan ansvaret läggs på kommuner och landsting, som sedan kan ställas till svars när problem uppstår.

Nu braskar också Borg och Reinfeldt för ett kommunalt stålbad för all icke lagreglerad verksamhet, dit i högsta grad all kultur hör. Hur förhåller sig kulturutredningen till att kommunalisera den statliga kulturpolitiken när regeringen säger sig vilja ”värna välfärdens kärna” och offra det mesta andra?



Lena Adelsohn Liljeroth, som inte haft någon lysande tid som kulturminister, har nu en chans att revanschera sig: kasta kulturutredningens tankevärld och byråkratiseringsförslag på skräphögen. Höj anslagen med två miljarder och tillsätt en ny utredning utifrån den idédebatt som blommat i utredningens spår.

Lars Ilshammar, Daniel Suhonen
SENASTE NYTT

Visa fler