ÅSIKT

En ond dröm och dess skapare

INGA-LINA LINDQVIST läser om Tjetjenien: soldaterna och makthavarna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att förstå krig är enklare än du tror.

Föreställ dig en man – som du tycker riktigt bra om. Din far, din bror, den trevlige arbetskompisen, pojkvännen. Din son.

Föreställ dig hur han rädd och hungrig trycker i en lerig skyttegrav med en enda tanke, en enda känsla, en enda instinkt: att få leva, att överleva den här sekunden, minuten, timmen.

Den ryske journalisten Arkadij Babtjenkos bok Krigets färger kommer ut på svenska i dagarna. Som artonårig rekryt skickades han till kriget i Tjetjenien. Fyra år senare återvände han dit som frivillig. När han kom hem började han skriva – noveller och reportage om kriget. Krigets färger publicerades i litterära tidskrifter och på nätet och finns i dag inte utgiven i bokform i Ryssland. Dock är den tillgänglig i de ryska digitalbiblioteken och går att ladda ner.

Boken har fått undertiteln ”ett vittnesmål”. Det är den. Om olika saker. Inte om ryska arméns övergrepp i Tjetjenien. Perspektivet är den lojale soldatens – som slåss för sina vänners skull, de som krälar bredvid honom under granatelden, som han stjäl ved tillsammans med, som skyddar honom med sin kropp. Någon annan lojalitet finns inte. Ryska armén beskrivs som ett helvete på jorden. Soldaterna misshandlas dagligen av de äldre och av befälen, de lider ständig brist på mat, vatten, sömn, de saknar utbildning, skyddsutrustning, vapen – allt. ”I vår föreställningsvärld har livet inget absolut värde”, konstaterar huvudpersonen några dagar innan han muckar.

Då har han bevittnat hur hans medsoldater torterats av befälen i flera dagar, hur en kamrat blivit träffad i båda njurarna av sina egna, hur en människa ser ut som är delad mitt itu.

Krigets färger är en otäck bok, en bok som i likhet med kriget aldrig verkar ta slut, en ond dröm i mjukt omslag. Att läsa den ondskan är en akt av solidaritet med dem som varit tvungna att genomleva den.

Men att förstå krig är också svårare än man tror.

Vad var det som hände mellan 1994, då första Tjetjenienkriget bröt ut, och 2005, då tjetjenska rebeller gick över gränsen till Kabardino-Balkarien, slogs tillbaka av ryska federationens armé, och andra Tjetjenienkriget började ebba ut?

Svaret på den fråganfinns faktiskt i en nyutkommen bok, En dissidents död av Alex Goldfarb och Marina Litvinenko.

Inte heller den boken har kommit ut i Ryssland – utgivning på ryska planeras i Ukraina och Lettland.

Dissidenten som nämns i titeln är Aleksandr Litvinenko, den avhoppade FSB-officeren som avled i London förra året efter att ha blivit förgiftad med polonium.

Bokens omslag signalerar en snabbproducerad produkt i spåren på en spektakulär händelse, en dagslända, som möjligen duger för Hollywood att göra film av – vilket för övrigt är precis vad som kommer att hända, rättigheterna är redan sålda.

Mellan pärmarna finns något helt annat – en initierad, ärligt redovisad, pedagogiskt framställd analys av den politiska utvecklingen i Ryssland under Jeltsin och Putin. Spelet bakom Tjetjenienkriget blir begripligt. När Sovjet föll samman gick nationellt självbestämmande på rea, men tjetjenerna kom av olika skäl efter stängningsdags. Partipolitiken, intrigerna, det ekonomiska spelet – materialet som presenteras i boken är unikt.Det enda man som läsare behöver hålla i minnet är syftet i vilket den är skriven.

Goldfarb och Litvinenko står som författare på omslaget, men jag tror att änkans bidrag har varit högst blygsamt. Goldfarb, den gamle dissidenten, en före detta medarbetare till George Soros och numera chef för IFCL, en paraplyorganisation för människorättsaktivister, har hållit i pennan.

Men den riktige upphovsmannen, hjärnan bakom projektet är naturligtvis Boris Berezovskij, den landsflyktige oligarken, IFCL:s finansiär och Putins ärkefiende.

Det var Berezovskij som en gång i tiden förde Putin till makten. En anmärkningsvärd dialog mellan de två finns återgiven i boken. Berezovskij flyger till Biarritz för att tala om för Putin att denne ska bli landets nästa president.

’ ” Jag är inte säker på om jag är redo för det’, svarade Putin genast. Boris märkte att han måste ha funderat på saken. ’Jag vet, du skulle hellre vara jag.’ ’Det var inget skämt’, avbröt Putin. ’Varför kan ni inte ge mig Gazprom till exempel’?”

Ja, varför blev inte Putin vd i Gazprom i stället? Skulle andra Tjetjenienkriget i så fall kunnat undvikas? Nåväl, det är inte enskilda individer som skapar historien. Bakom krigets fasor finns en verklighet som det går att göra klassanalys på.

En enda gång under Sovjetunionens korta historia, under ett enda kort ögonblick ägde faktiskt folket produktionsmedlen. När staten släppte kontrollen över företagen delades privatiseringskuponger ut till alla arbetsföra medborgare. Arbetarna stod med den ekonomiska makten i händerna – och sålde bort den för en spottstyver. Pengar i handen vägde tyngre än klassmedvetenhet, och företagen köptes upp av dem som så småningom blev de nya ryssarna.

Babtjenko skriver i Krigets färger att det inte är elitens barn som blir kanonmat – det är de knäckta arbetarnas. De som förlorat hoppet nöjer sig med nationalistiska smulor från de rikas bord.

Att förstå krig är varken lätt eller svårt. Det är nödvändigt.

FAKTA

Sakprosa

Arkadij Babtjenko

KRIGETS FÄRGER. Ett vittnesmål

Övers: Ola Wallin

Ersatz

Alex Goldfarb/Marina Litvinenko

EN DISSIDENTS DÖD. Mordet på Aleksandr Litvinenko och KGB:s återkomst

Övers: Tomas Håkanson

Prisma

Inga-Lina Lindqvist