ÅSIKT

Nej, säger hon

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Metro Goldwyn Meyer

JAG SKULLE VILJA BÖRJA MED ATT SÄGA

att hon dör i barnsäng i Grey Star, Alaska år 1952, så när jag skriver det här är hon död (Lolita är alltid död när vi skriver och läser och talar om henne)

att hon är sjutton år och har rosabågade glasögon brun ärmlös klänning och ovårdade armhålor och filttofflor och att hon luktar stekos

att hon bor i ett område där husen är skjul och allting som finns är skrikande vildhundar och dåliga omständigheter och nedblåsta telefonledningar och ett hopplöst lönlöst jagande efter döda drömmar och att barnet är dödfött (hennes barn, ett flickebarn)

och att den amerikanska femtiotalsvinden är en kall och likgiltig vind, att snön snart kommer att falla i fluffiga sockerbitar över hennes okända grav, Dolores Haze´s

OCH JAG SKULLE VILJA TILLÄGGA

att hjärtat är förvandlat till en klirrande isbit i läsarens bröst efter att hon har rest i över fyrahundra sidor och säkert fyrahundratusen mil helt i händerna på Humbert Humbert (pseudonym, våldtäktsman, poet) genom en amerikansk bubbelgumsdoftande drömvärld och en amerikansk efterkrigstid där ingenting längre spelar någon roll

en pågående mardröm och en motorväg av motellnätter och våldtäkter och så DU, LÄSAREN, den lättledda dåraktiga läsaren som, när du kommer till slutet av boken, upptäcker att du har följt honom blint, en främmande dåre genom nattens skogar och glassbarer, mörka biografer, skridskobanor, och du har gjort det villigt och andlöst och genom det mjuka ankdunet på småflickors överarmar, ett barns överarmar

VI HADE VARIT ÖVERALLT OCH VI HADE INTE SETT NÅGONTING

och du förstår (för sent som det alltid är när vi förstår saker) att du antagligen skulle ha följt honom överallt i världen, vart som helst, till priset av vad som helst och vem som helst, till exempel dig själv, till exempel Dolores Haze och till exempel allt det du trodde att du visste om främlingar motorvägar barn våldtäkter poesi

du inser att du är förtrollad, förförd och bortförd och hänförd av en man som strör rosor omkring sig i språket, en man som älskar att leka med ord och småungar av honkön som ännu liknar pojkar

bortförd av en löjeväckande låtsaslärd så kallad gentleman som tycker om att svänga sig med franska och Baudelaire och Rimbaud och som kommer att muta dig med serietidningar och ännu flera glassbarer och språkets onda smycken, en man som är mån om sina looks och sina metaforer och som begär dig med en passion och en övertygelse och ett språk som kommer att bli hela din värld;

din törnen och gråa lins genom vilken du ser ut på världen (den spruckna fönsterrutan i Humbert Humberts bil) och det undersköna och lite billiga Amerika som flimrar förbi i horisonten på den evighetslånga dekadenta resa ni gör tillsammans, du, läsaren och Humbert Humbert och så någonstans mellan er i den läderklädda upplysta cellen som liknar ett framsäte; hon, flickan barnet rosen psykosen

LOLITA

alias Lo, alias Dolly, allas Lolita, karlarnas Lo-li-ta, litteraturens lilla älsklingsfjäril, hägringen, hallucinationen, drömmen (någons) och mardrömmen (någon annans), språket, resan, exilen, kärleken

DET ÄR INGEN MENING MED ATT STANNA NÅGONSTANS

som hon säger när hon fortfarande bara är tolv och just har blivit föräldralös och försöker hantera sitt stora rosa bubbelgum och Humberts genitalier med sitt outvecklade lilla gomsegel och en liten rosa tunga och vår eländiga resa fortfarande pågår över den amerikanska kontinenten och över hennes kropp

den här romanen låter henne annars mest säga saker som:

”jag tycker att det är så himla hyggligt av er att ge oss så mycket stålar”

”hörrö se till att mor kör oss till Our Glass-sjön imorgon”

”det är ett fritt land”

”jag tycker att du är nedrig”

”jag tror att jag kräks om jag får se en ko till”

och det är verkligen ett fritt land

AMERIKA

MODERNITETEN

KAPITALISMEN

VARATS OLIDLIGA LÄTTHET

KROPPEN (OCH DESS MINNESFÖRLUSTER)

PATRIARKATET

LOLITA

Lolita är till exempel en perfekt illustrationen av till exempel patriarkatet och andra slags mentala diktaturer där språket och berättandet utgör den grundläggande maktbasen.

Lolita är exilen; kvinnans, barnets, dissidentens, flyktingens, Nabokovs, nymfettälskarens, tankens exil i alfabetet;

(tuggummi barn rosa flicka dumhet leksak konsumtion)

(rimbaud paris man snille ljus poesi själ värld)

Och Lolita är en perfekt illustration av till exempel västerlandets dekadens och förfall; vår resa genom USA är – förutom Humberts jakt på den där snabbt övergående ryckningen i genitalierna – också en galen jakt på moderna förströelser; den ena eller den andra sevärdheten, resan, kartan, veckomagasinet, saker att tugga på och tugga snabbt på och sedan slänga bort, ett projekt som liksom begärsprojektet även det projiceras på Lolita (Humbert är lärdom, Lolita är förgänglighet)

KUNGADÖMET VID HAVET

varje ord i den här romanen är en kista: orden är så söta, utsökta och smittade, så oemotståndliga, och jag är så svag när jag är i den här romanen, och varje sött ord leder oundvikligen till döden, Lolita glider iväg som en såpbubbla eller en bubbelgumsbubbla som går sönder (som det är med drömmar och mardrömmar, vi kan inte hålla fast dem och inte heller riktigt göra oss av med dem)

hon blir aldrig riktigt min, min Lolita

hon blir aldrig riktigt Humberts, och definitivt aldrig sin egen

och jag befinner mig i en ganska sällsam förvirring som rör huruvida det är hennes berättare Humbert Humbert eller om det är bokens författare Nabokov eller rent av jag själv som låter Lolita säga och vara och förbli alla dessa ljuva ljuvliga dumheter till juveler, och förbli dem

hur som helst är det jag, den fruktansvärda läsaren, (den här boken gör sin läsare ond) som slutgiltigt förvandlar henne till en enfaldig slickepinne, jag klarar inte en ärlig fight med Humbert, han är så mycket starkare än jag, så förförisk och så billigt oemotståndlig, underskön, ett härligt ihärdigt bubbelgum i min mun, jag vill inte spotta ut det, jag vill att smaken av rosa begär fortsätter och fortsätter---

å nej, säger hon

”(hennes hud glänste i neonljuset som föll in från den asfalterade motellgården och de vinklade persiennerna, hennes sotsvarta ögonfransar var ihopklibbade, hennes allvarliga gråa ögon tommare än någonsin, en perfekt liten patient som ännu inte vaknat helt från de smärtstillande medlen efter en större operation) och ömheten djupnade till skam och förtvivlan och jag vaggade lätta ensamma Lolita i mina marmorarmar, gömde det stönande ansiktet i hennes varma hår och smekte henne på måfå, och på krönet av denna mänskliga, plågade, osjälviska skönhet (då min själ svävade över hennes nakna kropp, beredd att göra bot på riktigt) svällde med ens lusten åter, hånfullt och horribelt – och suckande mot himlen sade Lolita ’å nej”’ –

NEJ, SÄGER HON

Vladimir Nabokov (fjärilssamlare, exilryss, författaren vi älskar att älska, död i Europa 1986) skriver själv i sitt efterord till boken (skrivet ett par år efter första utgivningen 1955) om hur Lolita blivit till:

författaren ligger till sängs i Paris och mår dåligt då han läser i en tidning om en apa i Jardin de Plantes – som efter månaders övertalning av en vetenskapsman – lyckas göra en enkel kolteckning på vilken stängslen i den bur som omger apan skymtas, det är den första lilla skälvningen (litterär och inte fysisk) till skandalen Lolita

Aris Fioretos (som har översatt den nya Lolita) skriver i sitt efterord om hur uppkomsten till romanen troligen snarare är en spansk medioker novell med namnet Lolita som författaren antagligen har kopierat/lånat/plagierat alternativt sett sig själv i

men en kopia kan ibland bli bättre än originalet, skriver han vidare, Fioretos, och författare ljuger ofta när de beskriver hur deras böcker har kommit till, det finns alltid en hemlighet som driver texten och som är omöjlig att tala om offentligt och med någon om (varför är jag till exempel helt upptagen av den här boken just nu): i fallet Lolita antagligen en olycklig och obesvarad kärlek till flickbarnen som dyker upp överallt i Nabokovs verk, melankolins och skönhetens fruktansvärda ursprung

och det saknar betydelse, stängslen i apans bur hör ändå hit: vi kan inte beskriva världen utan språket, stängslen kommer alltid att skymma och prägla vår utsikt

dvs Lolita har aldrig funnits, kommer aldrig att finnas

MIN LOLITA

Nabokov är förvecklingarnas och mysteriernas mästare, han är känd för att skoja med sin läsare på ett sätt som imponerar på till exempel litterära herrar och får dem att börja tala och schack och matematik och genialitet. Ett förvecklingsexempel: Lolita kastas i romanen omkring som en het potatis mellan fyra olika karlar som ingen riktigt vill kännas vid berättelsen som sin egen. John (torsk på amerikansk slang) Ray Jr som redigerar Humberts bekännelse och manuskript och så advokaten Choate Clark som har fört hans talan. Och Humbert själv förstås. Och så Nabokov, vars underbara röst är den som leder oss i fördärvet och vars älsklingssysselsättning är att tillverka så dåliga pseudonymer för orter och människor att vi till slut måste börja tänka på honom själv. Författaren som 56 år gammal skriver en bekännelse som är skriven under 56 dagars vistelse på det häkte där Humbert väntar på sin dom.

romanen kommer till Nabokov allra först som en lång novell på modersmålet som han förstör före flytten till Amerika. När arbetet fortsätter sedan fantiserar han alltid om att förstöra det, men törs inte då han tror att det ska hemsöka honom som en brinnande skrikande fjäril (det brukar sägas att det är Nabokovs research för att skriva Lolita var den fjärilsjakt som han och hans hustru Vera ägnade sig åt om somrarna i Colorado och andra platser i USA och att manuskriptet låg och fladdrade i baksätet på deras Buick)

NABOKOVS BERÖMDA FJÄRILAR

virvlar omkring i boken och fyller våra smutsiga själar med sina skrik

det är den svarta melankoliska dödsfjärilen, hon som bär på en dödssjukdom (som enligt Nabokov drabbar tolv procent av alla amerikanska män)

det är insekten utklädd till flicka som påminner oss om kriget och exilen (världskriget som krossar den sista illusionen om människan), och hon, fjärilshonan, flyger vidare genom världen, över amerikansk snö och snöklädda döda fält, den ensammaste fjärilen i strumpbyxor och billigt läppstift

överhuvudtaget väller det fram fjärilar ur den här boken; döda, perfekta, stelnade, spetsade, klänningsklädda: den självbiografiska fjärilen, den kriminella, den patriarkala, den emancipatoriska, den melankoliska, hon som återvänder sedan i dina drömmar med vingarna avslitna, blödande

DU KAN LITA PÅ EN MÖRDARE NÄR DET GÄLLER (P)RUNKANDE STIL

Nabokov satte en ära i att inte en enda gång använda ”ett oanständigt ord” (i romanen är det bara en pistol som får en explicit orgasm), allt det oanständiga är inlindat i dimmiga svullna och oändligt och hopplöst tilltalande och fullkomligt oemotståndliga och stundtals också lite löjeväckande metaforer

nej, den här bokens brott är inte det pornografiska (som den en gång anklagades för när den gavs ut av Olympia Press tillsammans med sexualteoretiska outsiders som Henry Miller & Valerie Solanas), det är skönheten som är brottet här, ornament is crime, poesin, tårarna och rosorna som väller fram över hennes döda kropp

det är den hänförande skönheten som gör mig till medbrottsling, som får mig att förråda min Lolita

skönheten är min synd, min själ, mitt ljus, mitt trassliga törnen, denna konstens fristad

LOLITA

”och medan blodet ännu bultar i min skrivande hand är du fortfarande lika mycket del av den välsignade materian som jag, och jag kan fortfarande tala härifrån till dig i Alaska”

och jag kan se dig, Lolita, under ett hastigt uppflammande smärtsamt ögonblick, ett strålande barn på tolv år, på en trappa i huset på Lawn Street, Ramsdale, USA, och när jag tänker på dig, Lolita, när jag tänker på dig igen och igen och igen, Dolores Haze, ingens Lolita, blåser du än en gång upp en av dina rosa fantastiska och hopplöst nonchalanta bubbelgumsbubblor, sedan är du borta, spårlöst

Sara Stridsberg