ÅSIKT

Vem behöver Freud?

PIA BERGSTRÖM om psykoanalysens teorier och psykisk sjukdom

Sigmund Freud – snart bara en död författare bland andra?Bild: TULLIO PERICOLI
Sigmund Freud – snart bara en död författare bland andra?Bild: TULLIO PERICOLI
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den ser skön ut, divanen med orientaliskt täcke, det första man ser när man öppnar Sigmund Freuds nyöversatta Samlade skrifter: band XI, Konst och litteratur. Tänk att få ligga där och bara mala på om dig själv i timmar och år, för någon som har betalt för att lyssna. Om dina sköra drömmar och dina sår, onda tankar, ensamhet, lidande och längtan. Om allt du tigit om. Och sedan ... ja, vad händer sedan? Blir man botad?

Statistiken säger nej. Psykoanalysens insiktsmetod ger inga verifierbara resultat. Att förstå varför tar inte bort symtomen. Eller är det psykoanalysens därför, alltså dess teoribyggnad som är fel?

Vissa läkare och psykologer, de så kallade psykodynamiskt inriktade, delar Freuds grundsyn, att det är i barndomens omedvetna konflikter man hittar orsaken till de psykiska störningarna. Kunskapen om hjärnan pekar på att psykisk dysfunktion handlar om obalanser i signalsubstanserna, vilket har genetiska orsaker, åtminstone är förutsättningarna för obalansen medfödd. Psykvården i Sverige har enats om en kompromiss, den så kallade stress –sårbarhetsmodellen, där man förklarar att psykisk sjukdom är något man får för att man har en genetisk sårbarhet och dessutom drabbas av stressande saker i livet, vad jag förstår kan man då få in barndomen upplevelser i ”stressen” och alla kan få jobba efter sin sanning.

Den som aldrig drabbats av något ”psykiskt” kanske inte bryr sig om vilket – bara dårarna hålls undan från gatorna. Jag som har anhöriga med allvarlig psykisk sjukdom och själv måste äta antidepressiv medicin för att slippa ångest, har ofta undrat om de i psykvården vet vad de egentligen håller på med. Jag har mött mänskligt bondförnuft, realism, pragmatism och värme – men också villrådighet, oklara principer, okunskap och resignation. Ingen tycks vara säker på någonting. Man ska vara stark eller ha tjatiga anhöriga för att få den hjälp som finns att få.

Freud var både läkare och humanistiskt bildad, språkkunnig, beläst och kreativ i tanken – men även rationell, religionskritisk darwinist. Han ”upptäckte” det omedvetna och fortsatte under hela sitt verksamma liv att skissa på dess struktur och lagar. Han menade att dolda krafter, främst sexualdriften och dess avledare styr oss inifrån. Inspirerad av den antika myten nedtecknad av Sofokles antog han att det dominerande mönstret i det omedvetna är Oidipuskomplexet. Varje barn vill ha sin mammas hela kärlek och undanröja sin pappa (och syskonen). Fadermordet och striden med andra män om modern är således vårt inre huvudspår. Fastän hans patienter främst var neurotiska kvinnor intresserade han sig tyvärr inte lika mycket för deras psyke som för sonen/mannens. Hans sidokommentarer om kvinnors passiva sexualitet och om ”primitiva vildar” är milt sagt överseende.

Freuds spekulativa begåvning visar sig ändå från sin bästa sida i det här näst sista bandet i Natur och Kulturs nyutgivning av hans Samlade skrifter. Clarence Crafoord, Lars Sjögren och Bengt Warren har valt ut femton av Freuds artiklar, de flesta med ambitionen att utifrån de egna teorierna ”förklara” gestalter i konsten och deras skapare, författare som Goethe och Dostojevskij och konstnärer som Leonardo da Vinci och Michelangelo.

Ingen som läser hans originaltexter kan undgå Freuds intellektuella energi och lust att formulera och konstruera och se samband ingen annan sett. Att följa hans ”bevisföring” är som att följa Sherlock Holmes när han löser sina fall. Som Conan Doyles berömda detektiv uppmärksammar Freud gärna de små triviala detaljerna som han med sin retorikkonst kan omvandla till indicier så att de mest underliga slutsatser kan förefalla rimliga. Goethes porslinskrossande som barn och da Vincis minne av hur en rovfågel stoppar in stjärtfjädrarna i munnen på honom när han ligger i vaggan, vidareutvecklar Freud på det mest fantasifulla vis. Samtidigt för han in läsaren i både Goethes och da Vincis liv och tid och förhållandet till mor och far så att man tycker sig förstå precis varför Mona-Lisa ler sådär onåbart sorgset. Eller varför Dostojevskij inte kunde skriva sin bok om det ultimata fadermordet, Bröderna Karamazov, förrän han spelat bort alla sina pengar på rouletten.

Freud refererar ofta till antika myter, folksagor och Shakespeare (som i sin tur refererar till samma myter och sagostoff). Det är något förbryllande att Freud analyserar sina patienters föreställningar, drömmar, minnen och fantasier och litteraturens berättelser, drömmar och fantasier ungefär på samma sätt. Men han finner vad han söker: att de alla uttrycker/bevisar att barndomens sexuella känslor mellan barn-mor-far styr människan. Vad jag förstår menar han ändå att det omedvetna är något primärt och berättelserna och bilderna något sekundärt. Men språkvärldar skapade av människor, av redan gemensamma språkelement är väl knappast bevis på något annat, utan snarare ett slags cirkelresonemang som åtminstone jag tappar bort mig i.

Vissa ser på psykoanalysen som en humanism, jämförbar med existentialism, platonism, likhetsfeminism eller något annat tankesystem som man väljer att acceptera som sanning, till skillnad mot naturvetenskapliga hypoteser som ju måste verifieras eller falsifieras.

I artiklarna i Konst och litteratur skriver Freud om Människans gåta och stora andar snarare än om de förvirrade, fattiga och socialt utstötta psykpatienter som vandrar i Inferno på en gata nära dig. De som blandar ihop sina fantasier och tankeskapelser med verkligheten och inte kan skilja sina hånande och plågande hallucinationer från det som verkligen skett. Vad de kan ha för nytta av hans teorier fattar inte jag.

Kanske är psykoanalysen bäst som konst- och litteraturtolkningsmetod. Möjligen är den snart bara litteratur, och Freud en död författare bland andra.

FAKTA

Sakprosa

Sigmund Freud

SAMLADE SKRIFTER:

XI KONST OCH LITTERATUR

Volymred. Clarence Crafoord

Övers. Ingrid Wikén Bonde,

Clarence Crafoord, Lars Sjögren

Natur & Kultur

Pia Bergström