ÅSIKT

Inpasset: Bang i baren, hur kul är det?

JENNY TUNEDAL om feminismen bortom det som blänker

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Vi ville bara upp ur källaren”, är kontentan av de före detta Bang-redaktörerna Karin Eder-Ekmans och Malena Rydells inlägg i Dagens Nyheter 25 februari 2008. I förra veckan sade de upp sig, efter att styrelsen meddelat att en viss portion av Bangs två heltidstjänster måste ägnas åt marknadsföring, samt protesterat mot valet av Spy Bar som lokal för årets 8 mars-firande.

Bakåtsträvande, tycker redaktörerna, som inte vill klistra kuvert utan syssla med ” idéproduktion”, medan upplagan fortsätter att sjunka (från 5 800 år 2003 till 4 400 år 2006).

I artikeln drar de en skiljelinje mellan nytt, fräscht kulturtidskriftstänk och en unken (feministisk?) källarmoralism som romantiserar marterade redaktörer och tycker det är fult att köpa tjänster. ”Fult att ha kul.”

Visst pågår ett romantiserande av redaktörer som släpar sin tidskrift som den sista droppen vatten, till bokbord efter mässa efter festival. Men i en tid då kulturtidskrifter hukar under stenhårda ekonomiska villkor måste det kanske få lov att skimra lite kring det oglamorösa, nödvändiga slitet.

Det vore underbart om kulturtidskrifterna kunde ta sig ur gör-det-själv-träsket. Om de kunde betala skäliga arvoden, slippa vara beroende av frivilliga, nå massor av läsare.

Men inte ens då tror jag att Bang har råd att lämna de alla de där underjordiska och gräsrotade sammanhangen på kvinnokaféer, folkhögskolor och festivaler. En hel del av den feministiska idéproduktionen äger ju faktiskt rum bortom det som blänker.

När Rydell och Eder-Ekman refererar till en artikel av Nina Lekander som trycktes på Expressens kultursida (20 feb -08), efter en ABF-debatt om relationen mellan queer och vänsterfeminism, känns det som om de sätter fingret på ett problem med deras redaktörskap: Det var inte Bang utan tidskriften Slut som bjöd in till vårvinterns intressantaste och mest inspirerande samtal kring en viktig konflikt inom feminismen idag.

Spy Bar-firandet var en petitess, ”men ack så symbolisk”, skriver de i DN. Jag vet inte. Spy Bar glittrar kanske för dem, men 8 mars glittrar så oerhört mycket mer. Jag vill inte fira på en bar som ständigt omvärvs av rykten om, och konkreta anklagelser för, systematisk diskriminering. Det är ingen petitess.