ÅSIKT

Okunnigt om antisemitism

Mattias Gardell varnar för ett urholkat begrepp

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Antisemitism betecknar en idétradition centrerad kring fientlighet och hat gentemot judar och judendom. Liksom syskonföreställningen islamofobi utgår antisemitism från ett i grunden rasistiskt skillnadstänkande enligt vilket människor tillskrivs skilda essenser utifrån den religion eller folkgrupp de tillhör. En antisemit föreställer sig att det finns en från andra slags människor särskild och negativt laddad judisk natur, ett bestämt, tidlöst vara som förklarar hur judar tänker och handlar.

Genom den västerländska historien har antisemitiska föreställningar återkommande animerat judefientliga politiska program och pogromer, varav det nationalsocialistiska försöket att utrota den judiske rasfienden framstår som det mest systematiska. Den historiska erfarenheten av den judefientliga idétraditionens potentiellt ohyggliga konsekvenser har lärt oss att ta antisemitism på allvar. Det finns en bred politisk uppslutning bakom beslutet att inte tillåta denna del av den västerländska historien att upprepa sig. Aldrig igen.

Det framstår därför som synnerligen bekymmersamt att värdet i beteckningen antisemitism under senare tid alltmer devalverats genom en slapp, okunnig eller medvetet vilseledande begreppsanvändning i syfte att främja andra politiska målsättningar.

Det senaste exemplet på denna tendens kom med den ännu pågående kontroversen sedan journalisten Donald Boström i en debattartikel i Aftonbladet (17 augusti) framfört åsikten att enskilda palestinska familjers misstankar om att deras söner plundrats på sina organ förtjänar att tas på allvar och utredas.

Ingången till Boströms artikel var den korruptionshärva som avslöjats i New Jersey där 44 personer, inklusive flera borgmästare, statstjänstemän och rabbiner, arresterats på misstankar om penningtvätt, välgörenhetsbedrägeri och illegal organhandel. Boström tog fasta på att en av de åtalade, Levy Izhak Rosenbaum, erkänt att han under många år köpt organ billigt i Israel och sedan sålt dem dyrt till kunder i Förenta staterna.

Kopplingen mellan denna härva och de berättelser från ockuperade Palestina som Boström dokumenterade som en del av arbetet med en reportagebok under tidigt 1990-tal är tunn och hänger på Rosenbaums involvering på den illegala organmarknaden i Israel. Boström påstår aldrig att israeliska militärer kan ha varit inblandade i illegal organhandel, men den underförstådda misstanken är uppenbar. Det hade varit väl om Boström talat om att det finns en antisemitisk idétradition med tankefigurer som Den girige juden och berättelser om judiska ritualmord på kristna barn för att tydliggöra att hans misstanke inte springer ur denna föreställningsvärld, utan ur hans kunskaper om de övergrepp israelisk militär begått genom åren. Inte för att israeler är judar – alla israeler är inte judar och alla judar är inte israeler – utan för att Israel i årtionden varit en ockupationsmakt som i strid med folkrätten koloniserat allt mer av palestinskt territorium.

Det är välbekant att israeliska talespersoner och de självutnämnda Israelvänner som agerar den militära övermaktens apologeter rutinmässigt försöker dribbla bort berättigad kritik mot israelisk kolo

nialpolitik genom att spela ut antisemitismkortet.

Sålunda har vi matats med påståenden som att det är antisemitiskt att kalla den mur som etablerats för att skilja israeler från palestinier för apartheidmur i stället för skyddsstängsel; att påpeka att ett urskillningslöst angreppskrig är oförenligt med folkrätten, att ifrågasätta den israeliska arméns bruk av illegala vapen som vit fosfor eller att hävda de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.

Strategin syftar till att neutralisera kritiken och tysta debatten, men är lika osaklig som långsiktigt riskabel. Åtminstone om antisemitism också i fortsättningen skall tas på allvar. När den moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark påstår att det inte finns någon principiell skillnad mellan Boströms artikel och den judefientliga propaganda som spreds i Nazityskland eller Tsarryssland framstår han inte endast som djupt okunnig utan bidrar till att trivialisera antisemitismens historiska konsekvenser.

Hökmarks obetänksamheter är en del av den störtflod av anklagelser om antisemitism som sköljde bort poängen med Boströms artikel. JK skall nu utreda om Aftonbladet och Boström begått hets mot folkgrupp då artikeln publicerades, vilket vore bra att få klarlagt. Att JK i en annan anmälan uppmanas att granska den svenska israelambassadörens officiella fördömande av Boström och Aftonbladet ter sig också välkommet för att få klarhet i hur en ambassadör i sin tjänsteutövning bör förhålla sig till svensk grundlag, inklusive vår tryckfrihet.

Rättegången mot de illegala organhandlarna i New Jersey kommer förhoppningsvis att ge svar på frågan om var organen kom från och hur de införskaffats. Då återstår bara den fråga Boström väckte: Vad hände egentligen med de namngivna palestinier som fördes bort och vars obducerade kroppar fördes tillbaka av militären nattetid för att begravas under bevakning? Plundrades de på sina organ, eller är detta bara en urban legend som saknar täckning?

I Palestina ställs nu förnyade krav på att också en sådan utredning skall öppnas. Det vore väl om den israeliska regeringen tog kraven på allvar. Åtminstone borde de hemligstämplade obduktionsprotokollen offentliggöras. Om inte annat för att dämpa vidare spekulationer och för de berörda familjernas skull.

Mattias Gardell