ÅSIKT

Revolutionär gangster

1 av 2
Vincent Cassel spelar den franske storskurken Jaques Mesrine i ”Public Enemy no 1”. Jacob Lundström ser skillnader mellan franska och amerikanska filmgangsters.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lite i skugganav den bioaktuella Public enemies, Michael Manns biografi om gangstern John Dillinger, släpps nu porträttet av den franske odågan Jacques Mesrine – under 60- och 70-talet Frankrikes förstebrottsling – på dvd. Filmens titel är lika fantasilös som den svenska översättningen av den är engelsk: L’ennemi public n°1 har blivit Public enemy no. 1.

Det är en film som – ofrånkomligen – handlar lika mycket om tidigare gangsters på vita duken som om verklighetens skurk. Vi gillar ju att spinna myter om de kriminella, på samma sätt som flera av dem själva apar efter förlagor från hårdkokta projektioner. En min, en gest, en mantelrörelse.

Första frågan varje gangsterfilm får är därför given: glorifierar den gangsterlivet? Många filmskapare har genom åren hänvisat till sin historias slut (gangstern skjuts ihjäl) och sensmoral (brott lönar sig inte). Ändå är det våldets lockelse, karismatiska protagonister och en lyxig livsstil som tenderar att etsa sig fast hos publiken. Något som leder till att många gangsterfilmer får schizofrena drag – de ska både förtjusa och fördöma.

Så också Public enemy no. 1. Det understryks inte minst av att huvudrollsinnehavaren Vincent Cassel tidigt lämnade produktionen i protest mot manusets skönmålning av Mesrine och återvände till den först efter omskrivningar. Slutresultatet rymmer visserligen obligatoriska scener med inköp av bijouterier och heta famntag efter det lyckade bankrånet samt noll trovärdiga kvinnoport-rätt. Men det frammanar dessutom bilden av en svårt självupptagen och rubrikkåt man. En ny fransk filmgangster, kort och gott.

Medan Jean Gabin fick spela fatalistiska outsiders och Jean-Pierre Melvilles klassiker handlade om hedervärda yrkesförbrytare, påminner Cassels Mesrine mer om en hetlevrad pappskalle med storhetsvansinne.

Näst efter USA har Frankrike alltid varit tillhållet par préférence för filmgangsters. I amerikansk film kan vi få förståelse för gangstern som klassresenär. Framför allt i de filmer som utspelar sig i sviterna av depressionen på 30-talet. Hans kriminalitet är ett legitimt fusk eftersom korten är orättvist utdelade och han förverkligar bara den amerikanska drömmen med de medel som står till buds.

Franska filmer tror sig vara mer samhällskritiska. Public enemy no. 1 börjar med att Mesrine tvingas stå den smutsiga kolonialmakten till tjänst i Algeriet. Enligt enklast möjliga filmsociologi är det bara logiskt att han sedan återvänder till Frankrike och själv blir gangster. Han är en produkt av ett moraliskt korrupt samhälle.

Politiskt medveten gangsterfilm, som den utmärkta Gomorra efter Robert Savianos reportagebok, visar brottssyndikatens skuggekonomi som spegelbild av det etablerade samhället. Politiskt ytlig gangsterfilm visar i stället upp mannen utanför lagen som affischpojke för något slags motståndsrörelse.

Det är därför intressant att se hur Public enemy no. 1 kommenterar den outsiderroll som vi ofta tillskriver gangsters och som är ett bekvämt sätt att rättfärdiga eller förklara vår egen förbjudna dragning till dem. Här ser vi hur Mesrine förledd av förförda journalisters skriverier börjar se sig själv som en revolutionär. Han knyter förvirrade kontakter med Röda brigaderna och Röda armé-fraktionen.

Det skulle aldrig hans amerikanska kollegor göra. Och det är när Mesrine börjar blanda politiska och finansiella syften som antihjälteglorian blir sned. En av hans kidnappade industrimiljardärer konstaterar nyktert att en riktig revolutionär skulle skjutit honom direkt i stället för att vänta på lösensumman.

Public enemy no. 1 slår hål på en del myter och upprätthåller andra. I likhet med de flesta filmgangsters slutar Mesrine som martyr.

Jacob Lundström