ÅSIKT

Kampen slutade med mord

Malin Krutmeijer läser andra delen om den danska terroristcellen

1 av 3
Efter postkuppen i Köpenhamn 1988 hittade polisen rånarnas sönderskjutna bil.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Låt oss anta att de någon gång på 1980-talet hade gripit oss och gjort husrannsakningar hos oss ett par gånger. De hade kanske inte avslöjat oss (...). Men jag är ändå säker på att de hade satt stopp för våra kriminella aktiviteter.”

Så säger ”Rösten” i Peter Øvig Knudsens andra del av storverket om Blekingegadeligan. Men polisen störde aldrig på allvar ligan som under drygt femton år rånade ihop pengar och vapen till den palestinska befrielsefronten PFLP.

Sedan boken kom ut på danska 2007 har ”Rösten” avslöjat sig som Bo Weymann, tidigare Weimann. Efter att ha deltagit i Kommunistisk Arbejdskreds (KA:s) legala verksamhet (driva kafé och samla in kläder) trädde han 1982 in i den lilla kärntrupp som var beredd att överträda lagen. Han hoppade av 1988, strax före rånet mot posten på Købmagergade i centrala Köpenhamn då en ung polisaspirant sköts till döds.

Øvig Knudsen skildrar gruppen som allt annat än impulsiva risktagare. De planerade varje kupp under månader och tvekade inte att ställa in. Hade polisen markerat dem mer skulle de kanske ha slutat med rånen.

Frågan om varför polisen var så passiv löper som en röd tråd genom boken. Den danska underrättelsetjänsten PET övervakade KA:s inre krets. De kände till kopplingarna till PFLP. Varför PET inte gav nödvändig information till kriminalpolisen, som också var gruppen på spåren, förblir delvis oklart. Som en klassisk filmberättelse ställer boken underrättelsetjänstens politiska hänsyn och egenintresse mot sanningssökande hedersmän

från den vanliga polisen. Peter Øvig Knudsen är upprörd, och kombinationen av disciplinerad vrede och fascination ger boken dess oemotståndliga driv. Författaren hänger sig aldrig åt den sortens insinuanta raffel som annars präglar den kriminaldokumentära genren. Mellan raderna i boken tonar också ett porträtt av 1980-talet fram, fjärran från den etablerade berättelsen om yuppies och kylig nyliberalism.

Dramatiken finns i fakta. Medan man fasar inför Bo Weimanns kartläggning av danska judar och Israelvänner, imponeras man å andra sidan av hur nära han kom att avslöja en vapensvindel. Genom en dansk bulvan sålde Israel vapen till bland annat Iran under konflikten med Irak. En av de inblandade danskarna hade bisarrt nog samtidigt kopplingar till KGB.

”De är ju för fan det danska näringslivets KA”, sa Blekingegadeligans medlemmar till varann. Direktörerna kom undan med böter och villkorliga domar, och kunde fortsätta mot samhällstoppen. Øvig Knudsen speglar deras olagliga miljardaffärer i ligans snickares och datateknikers ihoprånade donationer till PFLP.

En förklaring till att gruppen kunde hållas så länge är, förutom polispassivitet, att de länge höll sig till ”säkra” rån. Om jag läst rätt avlossade de skjutvapen först vid rånet på Købmagergade. Till skillnad från tyska RAF trodde de aldrig på revolution i västvärlden, utan ville stödja tredje världens befrielserörelser.

Men de radikaliserades. Israels massakrer mot flyktinglägren i Sabra och Shatila i Libanon 1982 chockade gruppen, och de knöts tätare till PFLP. Planerna att kidnappa arvtagaren Jørn Rausing 1984–1985 ter sig som början till slutet. PFLP driver på, men gruppen blåser av i sista minuten. Bo Weimann får ett nervsammanbrott, Niels Jørgensen börjar dricka och Jan Weimann visar tecken på depression.

När de bestämmer sig för att gå tillbaka till rånen blir de upprymda: ”Ja vad enkelt! Rån – det är ändå något som man kan klara av!”. Men efterhand hoppar medlemmar av, och vid den tragiska kulmen vid Købmagergaderånet har de en ny medlem och en schweizisk PFLP-anhängare med sig.

Bara ett halvår senare tar det slut. Under ett desperat försök att gå under jorden kraschar den nye medlemmen Carsten Nielsen sin bil mot en elmast. I bilen hittar polisen förklädnader, vapen och anteckningar som leder dem till täcklägenheten på Blekingegade.

FAKTA

SAKPROSA

» Blekingegadeligan 2 Den hårda kärnan

Peter Øvig Knudsen

Översättning:

Margareta Norlin

Karneval förlag

Malin Krutmeijer