ÅSIKT

Bomben och katastrofen

1 av 2 | Foto: Foto: AP
Atombomben som USA fällde över japanska Hiroshima 1945.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I slutet av andra världskriget lockas ett antal unga, begåvade, äregiriga forskare att isolera sig i New Mexicos öken tillsammans med sina familjer för att hinna framställa Bomben innan nazisterna gjorde det. Målet är att få slut på kriget.

Bomben fälldes över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki och brändes för evigt fast i hela mänsklighetens hud.

I sin dokumentärroman om atombombens födelse, Om jag så måste resa till Los Alamos, vill Anita Goldman komma åt dubbelheten hos Robert J Oppenheimer och hans forskarlag. Hur kunde de framställa ett dödsbringande vapen samtidigt som de var älskande familjefäder och reflekterande individer med känsliga samveten?

Estetiskt sett är Goldmans bok en fullträff, intellektuellt en katastrof.

Man behöver inte vara historiematerialist för att protestera mot en historiesyn som är så statisk och falsk som i Om jag så måste resa till Los Alamos.

I början av boken möter författarjaget en kollega som också skriver om kärnvapen. Det de skriver om ”går egentligen inte att förstå, det är bortom alla gemensamma markörer, alla språkliga och civilisatoriska överenskommelser”.

Varför är just kärnvapen så märkvärdigt? Hur hamnar framställningen av ett vapen, till följd av tekniska framsteg och politiska beslut, bortom civilisatoriska överenskommelser? På vilket sätt är vi hjälpta av det sättet att tänka?

I slutet av boken besöker författarjaget puebloindianernas heliga grotta. Hon tänker att ”detta är ett så annorlunda folk, ett som inte bygger tinnar och torn mot en himmelsk gud, utan ett som går ner till jorden för att be. Vilken ödmjukhet!”

Men har indianernas samhällen verkligen stått stilla under hela sin historia, på det sätt som Goldman antyder? Har inte dessa folk haft tider av krig och tider av fred? Har inte indianernas religion utvecklats i takt med deras historia och tekniska utveckling, precis som den gjort i västerlandet?

Läsare kan förföras av Goldmans vackra språk och hennes brinnande engagemang för fred. Men det räcker inte med känslor.

FAKTA

PROSA

» Om jag så måste resa till Los Alamos

Anita Goldman

Natur och Kultur

Inga-Lina Lindqvist