ÅSIKT

Varning för den nya gubbsjukan

Comeback som luktar illa

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Något håller på att hända med gubbsjukan. Ett fenomen som varit både halvtabu och utbrett vädrar morgonluft. Woody Allen är inte längre ensam.

Inte minst i samtidslitteraturen och dess mottagande sjunger man nu gubbsjukans lov. Men det kallas inte längre gubbsjuka. Det kallas inte något alls. Gubbsjukan håller på att bli rumsren och i samma andetag namnlös.

I Henrik H Langelands roman om den norska humaniorans tillstånd, Manu­skriptet, förälskar sig femtiotreårige litteraturdocenten Francis Meyer i sin unga student Nadia samtidigt som han tar avstånd från jämnåriga manliga kollegor som spanar på studentskor och uttrycker sig allmänt manschauvinistiskt. Meyer är inte som dem. Han är inte gubbsjuk. Det är inte hans amerikanske romankollega Nathan Zuckerman heller, Philip Roths romankaraktär som gjorde comeback i Vålnaden försvinner. Och i Ernst Brunners Hornsgatan får vi möta missförstådda konstnärssjälar till män som måhända inte uttryckligen och oupphörligen spanar på unga brudar, men där alla andra kvinnor ses på med vämjelse. Vad har de gemensamt, de här männen? Jo, på ett eller annat sätt är de intellektuella.

Att problematisera gubbsjuka verkar vara hopplöst ute. Kritikerna är överlag antingen ömmande för den åldrade mannens belägenhet eller förbiser problematiken helt. Det är helt enkelt lite pinsamt att komma dragandes med tjat och anklagelser om gubbsjuka. Man vill väl vara mer liberal än så, mindre trångsynt?

Så, är gubbsjuka då egentligen något problem? Är det en sjukdom, detta att begära yngre kroppar? Knappast.

Och visst borde man få vara en älskande, begärande, levande Människa utan att bli kallad gubbsjuk för det? Absolut. Jag är den första att hålla med. Men det är något som luktar lite unket här. För vem är han, han som i samtidslitteraturen gör anspråk på att få vara i första hand människa? Jo, den medel­ålders, vite, heterosexuelle medelklassmannen.

Här börjar det skava lite grann är det inte han som …? Jo, det stämmer, det är visst han som brukar vara själva definitionen på en Människa. Tillbaka på ruta ett, med andra ord.

Therese Eriksson
Frilansskribent