ÅSIKT

Allt är dräkt

Hanna Nordenhök om gränsen mellan yta och innehåll hos Helena Eriksson

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag har ofta tänkt på en viss scen hos den spanske filmskaparen Luis Buñuel när jag har befunnit mig i läsningen av Helena Eriksson. Det vilar överhuvudtaget något mycket filmiskt över hennes poesi – kanske går hennes böcker att läsa som ett slags mörklagda filmer. Låga, platta landskap bestående av bara halvt synliga eller fragmenterade bildsekvenser.

Scenen jag tänker på är slutscenen i Begärets dunkla mål. En kvinnohand fingrar på en blodig och sönderriven spetskappa, verkar försöka reparera den. Tillhör denna hand danserskan Conchita (som dessutom spelas av två olika skådespelerskor, likt två förvirrande upplagor av en och samma gestalt) och som filmen igenom gäckat den åldrade huvudpersonen Mathieu, han som åtrår men aldrig får henne?

Det filmen gestaltar är förhalningen av ett begär. Vars mål alltså är dunkelt, och närmast sekundärt i förhållande till begärets själva rörelse. Jag tänker på Buñuels kappa, och på handens ihärdiga lagande av den. Omsorgen om materialet och materialets sår. Det taktila och repetitiva fingrandet över en skadad yta.

I Erikssons förra bok De, bara (2008) finns det gott om kappor. I alla hennes böcker återkommer faktiskt denna klädets, dräktens, figur. Drottningkragar, kostymer, pärlhalsband, stövlar, röda flickklänningar, släp, krås, rosetter. Rosetter som blir sår.

Dräkten bär här på en mångfald av konnotationer. Den kan röra vid en förblandning; av figurer, entiteter, identiteter. Den framträder också som förutsättningen för ett brott. En rollframställning, ett utklädande, kopplas till ett förräderi. Någonting utger sig – brottsligt, förbjudet, obscent – för att vara något annat.

Men det särskilda med Erikssons poesi är hur dräkten närmast förvandlas till rum. Den blir arkitektur, byggnad. En oöverskådlig konstruktion: avstötande och lockande, skön och farofylld, överdådig, förförande, förstörande. Inuti den kan ett komplext och koreografiskt förhållande mellan drifter – på en gång varandras möjlighet och motstånd – ta form.

Dräktens arkitektur rör vid komplexa frågor om yta och djup. Man skulle, något förenklat, kunna säga att dräkten som den artikulerar sig hos Eriksson blottlägger ytan som enda eller främsta meningsbärande kategori. Allt är dräkt, för att citera strata, hennes diktsamlingfrån 2004. Kappans sår blottar inte ett dolt innandöme, utan representerar sig självt, sin egen tomma fasa eller chockerande skönhet.

På detta vis blir dräktrummet närmast liktydigt med diktens iscensättning, det system inom vilket fiktionen – ett strängt arrangemang av omflyttningar och kortslutningar av positioner – tar plats. Likt en solfjäder fäller dräkten ut sig i sin prakt, ett register av förklädnader och deras alla nivåer av frihet, fångenskap, smärta och njutning. Det väsentliga är rörelsen, spelet – den oavbrutna organiseringen av olika riktningar, och begär, omkring diffusa mittpunkter.

För någonting inkretsas verkligen oupphörligt i Erikssons poesi, genom en väv av omvägar och uppskjutningar. Undanglidande kraftfält, vilka opererar i texten likt tomheter, svarta hål. Blixtrande och gåtfulla faror, som alltså går att uppskjuta, eller kretsa kring.

Och medan hålet oavlåtligt drar sig tillbaka, träder ramen i dess ställe. Dikten förefaller i själva verket vara konstituerad av denna ram, av detta rörliga ”omkring”.

I den nya diktboken blir dessa tomrummens magnetiska och avstötande kraft påtaglig. Det vimlar nämligen av ankomster och avresor, av tåg och bussar i Logiska undersökningar. Avklädanden och påklädanden. Enbart konturerna av en akt avtecknar sig; början och slut, ansats och lämnande, ingen peripeti eller utveckling. En kärlekshistoria och ett brott finns antydda – men det är inte akterna i sig som utgör textens material, utan gesterna omkring dem. Ett drama utan drama. Ett dräktrum, och platsen för en överträdelse.

Hos Eriksson uttrycker sig denna överträdelse ofta som skrivandets brott, genom dess upphävande och kränkningar av lagar (språkliga, sociala). Så arbetar hennes poesi också ständigt med en destabilisering av en konventionell syntax, och därmed läsart. Visuellt, tematiskt, grammatiskt. Om det nu är nivåer som överhuvudtaget går att särskilja hos Eriksson. Genom olika poetiska grepp gör hennes poesi ett starkt motstånd mot en centrallyrisk suggestion, vilket inte betyder att den inte kommunicerar – den gör det bara inte via en enkelt avkodad utsägelseplats. Dikten ligger tvärtom vidöppen för läsarens deltagande, men enbart som spridd, rumslig erfarenhet.

Det går inte att nog understryka Helena Erikssons betydelse för den samtida svenska poesin. Hennes poetiska projekt är radikalt, och rör på ett insisterande vis vid komplicerade frågor om språk, identitet och skönhet. Jag tänker ofta på hennes lyriska författarskap som ett av de absolut viktigaste vi har i Sverige i dag.

Fotnot: Artikeln är en förkortad version av en längre text ursprungligen skriven för den norska poesifestivalen Audiaturs katalog 2009.

Hanna Nordenhök