ÅSIKT

Värkande tonår

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Missionsförbundare framstår för oss utanförstående som mesta­dels hyggliga, välmenande och välanpassade medmänniskor utan alltför fana­tiska religions­böjelser. Lennart Hagerfors bekräftar den bilden i Komma bort, en fortsättning på den självbiografiska ­boken Längta hem. Hans föräldrar var djupt involverade i rörelsen, levde för dess grundidé och blev mis­sionärer i Kongo, där Hager­fors hade en lycklig barndom. I Komma bort ­berättar han om hur han som fjorton­åring ­skickas iväg för vidare skolgång i Sverige, en miljö som varken är borta eller hemma.

Året är 1960, och han ­hamnar på ett internat för missionärsbarn på Lidingö. Som sådant barn har han hög status inom rörelsen, och han bemöts med allmän välvilja både på hemmet, i kyrkan och hos de olika släktingar och för­äldra­bekanta, som han får ­valsa runt mellan under loven. Idel hygglighet överallt, även i skolan där mobbningen är begränsad. Men vad hjälper det den vilsne pubertetspojken, som inte vet om det är bort ­eller hem han längtar. Och ­inte revolterar en missionsförbundare, särskilt inte mot kompakt hygglighet hur kvävande den än är. Han kapslar i stället in sig, blir halvt apatisk och väntar på att något ska hända men har inte en aning om vad.

Genom flera av Lennart Hagerfors tidigare romaner har vi förstått att den här dubbla barn­dom­en i Kongo och Sverige är ett ­trauma, och i Komma bort får vi det serverat litet mer explicit. Visserligen händer ingen­ting, men just det är ett av problemen för pojken, och den här ­värkande ­bristen på normalt tonårs­liv blandat med fullt normala tonårslustar gestaltar författaren ­både ömsint och spirituellt. Det är också när han blickar inåt mot sin egen tonårstristess han skriver som bäst, blickar han utåt mot skoldanser, politiskt engagemang och lumparminnen blir minnena mer konventionella.

FAKTA

prosa

»?Komma bort

Lennart Hagerfors

Norsteds

Lennart Bromander