ÅSIKT

Brutalöppen kärlek från Mia Skäringer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ja. Jag är helt patetisk och brutalnaiv. Men va fan ska jag göra åt det mer än att bara vara som jag är”

Och jag vet att jag borde vara avmätt och tyckmycken när jag ska skriva en stump om Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst (Frank), 16 ­krönikor som tidigare publicerats i ­mama och 78 sidor från hennes bloggande i samma tidning. Men avmätt flyger bara av mig som om jag stod i stark varm blåst, vid Godahoppsudden. Jag älskar vartenda ord.

Mia Skäringer som sig själv är brutalöppen med sin ”leriga botten”; barnfetma, trassliga tonår, Tabitas och Gulletussans värmländska arbetarklassbakgrund (mamma är städerska precis som Zlatans mamma), hon skriver talspråk, men vadådå, är det inte en stil, lika finlirig som andra? Krönikan om sonen ­Alfred (med både aspergers och adhd) och Sorgebrev till pappa från Sommar i P1 är mästerliga. Når in överallt.

Kaos reigns i Skäringers värld också men småbarnslivet (fem inklusive bonus­ungarna), moderssjälslivet, sex­livet och arbetslivet är liksom ett enda – ett enda intensivt Kärleksliv. Ömmande, drömmande, varm­orange, ros-slingat, livmoder­tappslyngat, svettigt, skrikigt, skällande. Varghunden heter Lilja.

Pia Bergström