ÅSIKT

Ögonbedövande

Ulrika Stahre ser två utåtriktade konstutställningar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Självklart är det bara ett sammanträffande, men det sticker ändå lite i ögonen att både Göteborgsbiennalen och Louisiana har bestämt sig för att åkalla världen, the World, när man bygger sina utställningar – vare sig den är underbar eller min är världen trots allt så stor att den hotar att bli intetsägande.

För det är inte helt enkelt att förstå vad dessa två samtidiga – och samtida! – utställningar vill göra. Mer än att visa konstverk som riktar sig utåt, mot världen, i stället för inåt, mot jaget. Om det nu är i en sådan uppdelning som motsättningen finns, som världen urskiljs.

I den största salen på Röda Sten: Candice Breitz verk Working Class Hero (A Portrait of John Lennon). En grupp individer sjunger Lennonklassiker a capella. Filmade en och en bildar de tillsammans en disparat kör, en utsaga om ett kulturellt arv av engagemang, personligt lidande, identifikation, idoldyrkan. Det är den ensamma människan (som i låttextens ”mommy come home”) – hon som är en del av oss. Verket är inte helt nytt, det är som mycket annat på denna biennal ett tydligt, redan existerande, högkvalitativt och välproducerat verk som sätts i ett nytt sammanhang.

Visningsplatsen, det gamla pannhuset vid Röda Sten, är tack och lov fortfarande ruffig, därför också omhuldad som kulturplats i Göteborg. Här visas ett fåtal verk, som alla vagt har att göra med teater, med platsens betydelse – i egen rätt och som en sorts scen för oss att verka i. Biennaltitelns underbara värld innehåller här en dadaistiskt inspirerad åter­iscensättning, signerad Catherine Sullivan, av gisslantagandet på Dubrovkateatern i Moskva 2002. Den rör sig i våldsamheten på individnivå i Israel. Det är smärtsamma verk.

Ändå är de inte i närheten av den explosion av storpolitik och lidande som visas på Göteborgs Stadsmuseum, ny spelare på biennalplanen. Bland diskreta lokala historiska miljöer tar Amar Kanwars stora åttakanaliga filminstallation The Lightning Testimonies plats. Polyfonin, polyikonin, är ögonbedövande. Berättelserna handlar om sexuellt våld, våldtäkter som krigshandlingar, i den indiska samtidshistorien. Sköra poetiska bilder, stundom klichéartade (det spöregnar på ett bord, blommor slår ut) men i samtliga fall starka, binds samman med korta stumpar till berättelser. Subjekten är oklara, allmängiltigheten bedövar. På vernissagedagen är det trångt och varmt och desperat. Vi vacklar ut på gatan.

Vid Götaplatsen – mest på konsthallen – är det i än högre grad dödens och katastrofernas tur. Den underbara världen går över till andra sidan. I Kutlug Atamans suggestivt mästerliga Twelve (som mycket annat på denna biennal en stor filminstallation) möter vi människor i Turkiet som är övertygade om att de reinkarnerats, och dessutom minns en stor del av sina tidigare liv. De olika liven flyter ihop, med döden som övergångens tunna hårstrå dem emellan. Liksom i Atamans tidigare verk finns det en ömsinthet i tilltalet, en förmåga att låta något ganska udda bli helt vardagligt, att låta blicken på den andre bli en blick som inte längre är subjekt-objekt, du-jag, utan vi. Där drar Ataman också med sig sin publik. Verket är gripande, existentiellt, störande för en rationell själ. Vidare in i konsthallens videomörker har Susan Hillers The Last Silent Movie installerats – utdöende eller döda språk levandegjorda för en kort stund.

Så visst är döden, förlusten och med den återkomsten ett stort tema i årets Göteborgsbiennal. Där möter den det enda riktigt övertygande verket på den förvånande och paradoxalt svaga grupputställningen på Louisiana.

Bland Olafur Eliassons spektakulära men intetsägande nerfrysta BMW (sponsrat av, ja, vem kan man tänka sig?) och ett par spännande verk som Simon Evans Everything I Own eller Sebastian Diaz Morales kravallskildring i utbränt svart, lyser ett verk klart och tydligt. Douglas Gordons drygt tiotalet år gamla 30 Seconds Text binder samman döden, tiden, kroppen och konstnärens makt över betraktaren i ett enkelt litet verk. En fransk läkare undersökte 1905 hur länge en avrättad person kunde leva efter att huvudet skiljts från kroppen. Trettio sekunder, kom han fram till. Samma tid det tar att läsa Gordons text om saken, innan lampan släcks. De trettio sekunderna som kan bli våra sista. Just denna text tog kanske ett par minuter till. Vad det motsvarar i en annan dimension får läsaren själv avgöra.

FAKTA

Konst

»?What a Wonderful World

Göteborgs internationella konstbiennal

Till och med 15 november

»?The World is Yours

Louisiana

Till och med 10 januari

Ulrika Stahre