ÅSIKT

Får hjärtat vara med?

Mattias Hagberg om mordet i Stureby — och känslornas comeback i rättssalen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Den 16-åriga flickan förs in i rättssalen. Hon dömdes för anstiftan till mord, hennes pojkvän för mord på 15-åriga Therese Johansson Rojo.
Foto: Ola Axman
Den 16-åriga flickan förs in i rättssalen. Hon dömdes för anstiftan till mord, hennes pojkvän för mord på 15-åriga Therese Johansson Rojo.

Till slut brast rösten. När advokat Bengt H Nilsson, ombud för den mördade Therese Johansson Rojos familj, skulle läsa upp de sista raderna ur familjens brev till de båda åtalade ungdomarna stockade sig gråten i halsen och han tystnade.

I?stället blev det Jan Haenel, Therese Johansson Rojos morbror, som en stund senare, utanför rättssalen, läste upp brevet inför den samlade journalistkåren.

Rättegången om mordet i Stureby har varit en rättegång om känslor. Skuldfrågan har egentligen inte varit något större problem. Vem som gjort vad har från början stått ganska klart.

Brevet från Therese Johansson Rojos familj blev därför snabbt en viktig del i mediernas känslosamma rapportering från rättegången. Som om brevet egentligen riktade sig till den svenska allmänheten och inte till de två åtalade.

Under det senaste decenniet, allt sedan morden i Malexander och den efterföljande rättegången, har anhöriga och deras känslor fått spela en allt mer framträdande roll i svenska rättssalar och i medierna.

Problemet är bara att de anhöriga inte ska uttala sig. Deras åsikter och tankar om skuld och straff ska hållas utanför processen – det är själva grundbulten, själva kontraktet.

Det västerländska rättssystemet är känslokallt, trist och tråkigt. Och ska så vara. Hela tanken med att staten går in och tar över våra konflikter och våra trauman är att systemet ska bli rättvist och rättssäkert.

När vårt rättssystem växte fram var det enbart för att vi skulle komma bort från en kultur byggd på hämnd.

Men nu är det som om hämnden är på väg tillbaka. Det finns till och med debattörer och politiker som talar sig varma för att anhöriga ska få mer att säga till om. Det påstås att deras intressen måste tillgodoses, att deras trauman måste få ett utlopp i rättssalen.

Ingenting kan vara mer fel.

I vissa delstater i USA har anhöriga till mordoffer rätt att uttala sig om förövarens nådeansökan. På så sätt anser sig dessa stater ta till vara de anhörigas intressen och hjälpa dem att bearbeta sin sorg. Tyvärr verkar det vara tvärtom. De anhöriga kommer aldrig vidare. I?stället fastnar de i en evig loop av nya rättsprocesser och nya möjligheter att utveckla sitt hat och sitt hämndbegär. Den som gång på gång tvingas gå igenom det inträffade mår inte bättre – bara sämre.

Men vart ska känslorna då ta vägen? De finns ju trots allt där; starka, smärtsamma, bedövande. En ung flicka har blivit mördad. Två andra ungdomar är dömda för mord. Kan vi ens föreställa oss hur någon av de inblandade eller drabbade mår just nu?

Rimligen måste vi skapa ett utrymme för dessa känslor, ett ”rum” där de får ta plats, vid sidan av den på känslor rensade rättssalen.

Ett fungerande rättssystem handlar inte bara om att reda ut vad som hänt och straffa de skyldiga. Det måste även handla om att reparera de känslomässiga såren.

Men hur läker man såren från Stureby?

När forskarna frågar brottsoffer och anhöriga om vad som är viktigast för dem svarar förvånansvärt få straff och hämnd. I?stället vill de veta varför förövaren gjorde det han eller hon gjorde och de vill förvissa sig om att det inte ska hända igen. Vad brottsoffren efterlyser är en konstruktiv rättvisa inte en repressiv.

Det finns i?dag spännande tankar och idéer om hur en sådan konstruktiv rättvisa kan organiseras.

På många håll i världen förs i dag en levande och aktiv debatt om alternativ till den repressiva straffpolitiken. Denna debatt, som i hög grad har lyst med sin frånvaro i Sverige, handlar påfallande ofta om reparativ rättvisa. Det är ett begrepp som än så länge är tämligen okänt i Sverige, men som i till exempel Danmark och Storbritannien fått stor uppmärksamhet.

Framför allt handlar det om att ge utrymme för gärningsman och offer att mötas under ordnade former.

På andra håll i världen, som i Rwanda, har man med framgång prövat denna modell i stor skala.

Visst, det kan låta naivt att tala om möten mellan en mördare och anhöriga till offret, men saken är den att när man prövat har resultatet blivit positivt – för båda parter.

Den amerikanska utvecklingen skrämmer. Frågan är om vi vill rasa ner i samma mörka hål, där hämnd oundvikligen blir rättssystemets främsta princip.

FAKTA

Mattias Hagberg är skribent och författare till boken Släpp fångarna loss (Atlas, 2006).

Mattias Hagberg