ÅSIKT

Blir du lönsam, Kultursverige

Claes Wahlin granskar en motsägelsefull proposition

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Reaktionerna har varit blandade på regeringens kulturproposition. En del är tacksamma för ett ekonomiskt tillskott, andra är bekymrade över de mer övergripande förändringarna, framför allt regionaliseringen och den därmed sammanhängande avsägelsen av statligt ansvar.

Vad är det då som försvinner? De tre R:en – Rikskonserter, Riksutställningar och Riksteatern – är på väg bort. Minskade bidrag och med sikte på att regionerna ska ta över ansvaret hänvisar dessa rikstäckande, ambulerande konstscener till det förflutna.

Trots ”läsfrämjande insatser” ska litteraturstödet bli ”teknikneutralt”, man avskaffar förlagsstödet för lagerhållning av klassiker, samt det sortimentstöd som utgått till bokhandlare. Tidskriftsstödet vill man begränsa till de vars ”huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden.” Bang, Arena eller Mana bör inte räkna med regeringens stöd. Dessutom nämns varken väg- eller arbetsplatsbibliotek. Förmodligen är det ”arbetslinjen” som gäller; hellre arbeta än läsa. Den tryckta boken anses inte behöva någon särskild omsorg, google ska räcka. Men då glömmer man bort den sociala funktion som bibliotek och boklådor har, platser för utbyte av erfarenheter och inspiration.

Det finns flera paradoxala förslag i propositionen. Man säger sig vilja göra en satsning på dans, samtidigt minskar man bidraget till världens enda museum för dans, Dansmuseet i Stockholm (möjligen en örfil för att museet inte ville slå sig ihop med Teater-, Musik- och Marionettmuseet). Man säger sig vilja ”stabilisera verksamheten” genom att försöka få Cullbergbaletten, Riksteatern, Dansens Hus och Kungliga Operan att samarbeta, förmodligen ett sätt att få institutionerna att dela produktionskostnaderna och därmed spara pengar.

Men det är regionaliseringen som är den stora förändringen, på vilken man dessutom verkar tvivla. Kulturrådet får fortsätta att dela ut bidrag till fria teatergrupper i hela landet, regionaliseringen genomförs i etapper och för säkerhets skull ska en analysmyndighet inrättas, som ser till att pengarna används på rätt sätt, vilket nu det är. Staten frånsäger sig i princip ansvaret för hur konstens och kulturens villkor ser ut runt om i landet. Det är också ett sätt att knyta kulturen närmare marknaden: ”Länder, regioner och städer som skapar förutsättningar för ett rikt kulturutbud har också bättre möjligheter att locka både besökare och nya invånare liksom att locka till sig nya företagsetableringar”.

Så långt låter det bra, men besvikelsen infinner sig redan vid nästa mening: ”Regeringen presenterar i budgetpropositionen för 2010 insatser för att främja att fler internationella idrottsevenemang arrangeras i Sverige.” Det är naturligtvis lättare att bedöma vilka ”kulturella” verksamheter som kan löna sig rent ekonomiskt (”vitalisera kulturpolitiken”) på lokal nivå.

Kommunaliseringen har redan visat hur ojämnt konst och kultur sprids i landet och inte minst i skolor. Att man därför bygger ut skapande skola även till mellanstadiet är naturligtvis gott, men sett mot bakgrunden av regionalisering kan även den åtgärden läsas som ett slags oro över regionernas nyckfullhet. Glädjande är dock en formulering om att skydda barn och unga genom att verka för att ”minska riskerna för skadlig mediepåverkan”, en variant på den gamla formuleringen om kommersialismens negativa verkningar. Men även om Teateralliansen, regionteatrar, Unga Klara och en del andra får något ökade bidrag, så styrs alliansens framtida kulturpolitik av ideologi. Också här är det ”arbetslinjen” som gäller, även om ordet ”entreprenör” förekommer mycket sparsamt i texten. Kulturrådet ska till exempel få en ny arbetsuppgift, en ”samordnande roll” när det gäller ”villkor och förutsättning för extern finansiering”. De ska bli ett slags konsulter i konsten att hitta sponsorer.

Så när konsten och kulturen ska föras närmare den illojala marknaden, vad hjälper då 25 miljoner till Kulturbryggan (en liten ersättning för Framtidens kulturs 15 års utdelande av 800 miljoner), vad hjälper då att man håller fast vid begreppet ”kvalitet”, vad hjälper då ord som ”kraftsamling”, ”förnyelse” eller ”brobyggare”, när dessa ord förväntas fyllas med reda pengar av andra än staten?

För konsten och kulturen får inga nya pengar från staten. Ett fåtal miljoner tillförs, som i bästa fall motsvarar indexuppräkningen. Peter Tillbergs målning med texten Blir Du lönsam, lille vän? från 1972 har nu fått sin kulturproposition.

Claes Wahlin