ÅSIKT

Fult skitigt, elakt

Jenny Tunedal ser Joyce Carol Oates hämnas en liten flickas liv och död

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Redan för tio år sen skrev Joyce Carol Oates en essä om mordet på den sexåriga skönhetsmissflickan JonBenét Ramsey som hittades död i sitt hem i Boulder, Colorado på juldagen 1996. I den rasande texten far Oates ut mot fördomsfulla poliser (som inte tror att rika, vita föräldrar kan döda sina barn), slappa kriminalreportrar, den sjuka businessen kring skönhetstävlingar för barn och inte minst föräldrarna till de flickor som ställs ut likt my little sexy ponys, med putande läppstiftsmunnar och korta, heta kjolar.

Fortfarande, flera miljoner spalt- och bloggmeter senare, vet ingen vem som mördade JonBenét Ramsey. Och nu kommer Oates skönlitterära fortsättning på essän, en roman som i Ulla Danielssons skickliga svenska översättning fått titeln Älskade syster. Det här är en grym satir över den form av amerikansk idioti som frodas i den vita välbeställda kristna högern. En furiös författares försök att med de vapen som står henne till buds hämnas en liten flickas liv och död. Och kanske Joyce Carol Oates fulaste roman.

Den nittonårige berättaren Skyler Rampike var nio år när någon dödade hans lillasyster. Han är en störig, skadad och skakig typ som hela tiden bråkar med sig själv, sitt stoff och läsaren. Texten är full av fotnötter och parenteser i form av halvkassa skämt och självironiska och/eller beskäftiga kommentarer – ibland riktade till en presumtiv redaktör för manuset, ibland till läsaren. Här finns visuella element som fejkad barnhandskrift och ord överstrukna med bläck. En del av boken är tryckt på grått, låtsasfläckigt papper, sidor som inkopierade ur en skrivbok, men ändå inte alls. Alla dessa groteskt uppförstorande, liksom förgrovade, autenticitetsmarkörer gör att romanen så att säga föreställer en bok i genren sanna berättelser, men gör det så överdrivet att det skevar.

Att låta den mördade flickans storebror, agera bedräglig berättare är smart. Romanen får ett deckarartat whodunnit?-driv, samtidigt som det skadade barnets perspektiv ger Oates licens att vara fullständigt skoningslös. Skylers blick på sina föräldrar är så hatisk och föraktfull att den nästan fräter sönder porträtten av dem. ”Pappsen” Bix är en framgångsrik karlakarl med kennedysk karisma och god aptit på kvinnor, en riktigt självupptagen Big Daddy som med sin ständiga frånvaro dominerar hemmet. ”Mamsen”, Betsey, är å andra sidan en osäker, hänsynslös, fåfäng, djupt (men ändå ytligt) kristen och – naturligtvis – lite för tjock

kvinna, som med stenhård beslutsamhet får dottern att förverkliga hennes gamla isprinsessedrömmar. Och som efter dotterns död skriver memoarböcker och figurerar i pratshower på tv ”under de sena eftermiddagarnas köttligt kvinnliga slöhetsperiod”.

Barnen är, som alla barn, sina föräldrars fångar och just dessa två tvångsmatas med psykofarmaka, kosttillskott och framgångshets. Bliss är fram till sin död mammas guldiga kalv, vars skridskoteknik, blankblåa blick och spetstrosor skänker ära och berömmelse. Storebrodern, å andra sidan, är halt och misslyckad, ett fult och tjurigt barn över vilken bokstavsdiagnoserna haglar.

Skyler är också en berättare som gör det möjligt att angripa skvallerpresshelvetet och dess förlängning cyberkloakrymden ur den googlades perspektiv. Oates har i intervjuer sagt att hon skrev Älskade syster som en reaktion på tabloidiseringen av det amerikanska samhället, men de problem hon blottlägger gäller i allt högre grad även här. Skylergestalten tydliggör exempelvis något som kanske ofta glöms bort av tidningar som Aftonbladet: att mördade barn kan ha syskon. Dessa syskon har sällan något att säga till om när deras familjer generöst erbjuds plats att tala ut om sin sorg, eller när bilder av döda barn exponeras till den grad att de sedan för evigt flyter runt som figurer i ett slags bedrövande youtubefolklore av bildspel till sorgsen musik.

Älskade syster är förstås komplicerad som anklagelseakt mot en alltmer obehaglig rapportering kring grova brott. Även den här boken får människor att söka den döda flickans namn och bild på nätet, om inte annat för att avgöra exakt hur nära verkligheten författaren har vågat gå. Och Oates är naturligtvis högst medveten om detta. Det finns i själv verket något nästan demonstrativt i sättet på vilket romanen hanterar beröringen mellan den litterära och den icke-litterära verkligheten: hur lite författaren förändrar personernas namn, hur vissa dokumentära detaljer (vilka jag förstås fått kännedom om genom att googla) trycks upp i läsarens ögon, den där fejkade, äckliga barnhandskriften emellanåt. Det är just så osnyggt och jobbigt som det måste vara.

Att relationen mellan litteratur och liv ändå skaver så hårt i mig tror jag beror på hur Oates skriver Skyler. Huvudpersonen i den här romanen, som ju faktiskt också har en dubbelgångare utanför den, blir aldrig mer än ett berättartekniskt verktyg. En vårdslöst tecknad halvmesyr till gestalt, som mest fungerar som ett lager språklig teflon mellan författaren och hennes ämne.

Det är inte första gången Joyce Carol Oates rör sig över gränsen mellan verkligheter. Men den här gången tycks hon stanna kvar på betraktarnas, domarnas – berättarnas – sida av skärmen eller språket. Därifrån kan hon vara kritisk, ironisk och skarp, men på något sätt förbli skyddad. Exempelvis från den verklighet som tillhör svettiga, köttiga, nervösa kvinnor som tvingar sina döttrar att visa troskanten och le. Och dom där flickornas bröder.

FAKTA

PROSA

» Älskade syster

Joyce Carol Oates

Övers Ulla Danielsson

Wahlström & Widstrand

Jenny Tunedal